Magsjuka * 5~

Magsjuka * 5~

Ojoj, nu har här varit alldeles för fullt upp för att hinna med ett blogginlägg eller två..

Så mycket har hänt på så kort (eller lång tid), beroende på hur man ser det.

Tisdagen innan jul gick Max & Ebba sin sista dag det här året på dagis. Och alldeles perfekt tajmat så började Ebba sin julledighet med magsjuka. Japp, hela onsdagen & torsdagen & fredagen låg hon och sov, kräktes och feber. Jättejätte bra när man knappt hunnit med något inför jul då maken legat på sjukhus 2 veckor.. Men så vände det på henne på fredagen, puha, och på lördagen var hon pigg o glad. Så skönt inför julafton iaf.

Julafton firades först här hemma med julstrumpor till barnen på morgonen. Ny tradition här hos oss då barnen inte haft julstrumpor förut.

Sen kollade vi på Kalle Anka såklart och efter det gick vi upp till svärmor, svägerskan med familj på våning 5. Där åt vi julmat och bara njöt. Förutom att Ebba mitt i maten fick diaree och sket ner klänning, trosor och golv hemma hos Farmor.

Efter maten kom Tomten på besök!

Barnen var sen sysselsatta en stund med att öppna paket och utforska.

Tog mitt årliga kort på mina barn oxå..

När vi kom hem på kvällen var banen riktigt trötta och nöjda. Ebba somnade på golvet bredvid sina nya dockor som hon bäddat så fint åt med kudde & täcke. Sara började spy precis vid 00.. JIPPIE!!

Den 25e på fm börjar Sigge kräkas. Oh no, 2 magsjuka ungar.. Den 26e kl 11.00 kräks Max!! Sara får ju vara hemma och kurera sig minst 48 timmar. Sigge kräks konstant och Max spyr 1-2 ggr i timmen fram till 23.00. I 12 jävla timmar!! Han var så slut och förstörd stackarn. Och han och Sigge kräktes typ i kors hela dagen. Jag sprang mellan tvättstugan och hemmet från kl 14 till 22.

Sen var det lugnt hela 27e. Max återhämtade sig mentalt ganska fort, Sigge fortsatte kräkas från o till. Men man ska aldrig vara för lugn, natten till 28e börjar Sara kräkas igen och även jag. FY & BLÄ!

Tvättade ändå mellan 18-22 igår. Och även idag. Idag köpte vi hem rismjöl och har gjort risvälling till Sigge. Nu äntligen får han behålla flaskorna han dricker. Han åt tillomed lite lite mat med oss vid middagen. Han har skrattat lite och varit uppe och gått. På hans lilla kropp har 1,5 kilo försvunnit under dessa dygn med magsjuka. Och på en så liten människa syns det verkligen 😔

Jag hoppas så innerligt att det är över nu! Att Noel inte insjuknar typ inatt. Jag vill verkligen inte det.

Dessa dagar har varit sjukt jobbiga. Jag har tvättat i tvättstuga typ jämt, rastat hunden, duschat barn, fångat spyor med händerna, baddat pannor, torkat tårar, diskat, lagat mat, jag har i stort sett fått göra allt själv. Utan hjälp eller avlastning. Jag är som ett nervvrak i kroppen, minns knappt vad som hände för en kvart sen, kommer inte ihåg vad nån sagt till mig, är stressad jämt…. Låt det bara bli januari så vi kan gå vidare nu….

Imorgon blir det att jag eller R åker och handlar lite till Nyår. Vi ska vara hemma men tänker ändå satsa på att äta gott. Och jag vill ha mousserande till 12-slaget. Det måste jag ha, annars är det inte Nyårsafton.

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit, men kan inte nämnas nog för många gånger, JAG HAR KOMMIT IN PÅ UTBILDNINGEN TILL UNDERSKÖTERSKA!!! Jag börjar i skolan den 9 januari. Då börjar ett NYTT kapitel i mitt liv. Jag ska äntligen få en ”titel”, UNDERSKÖTERSKA/USKA. Det ska bli så vansinnigt roligt och jag längtar verkligen till skolstart. Och R ska få känna på hur det är att vara ”hemma-Pappa”.

Jag hoppas jag snart kan återkomma med fler inlägg!

Ha det fint nu! Hoppas ni alla hade en fin jul och önskar er En God Fortsättning och ett riktigt Gott Nytt År!

Länge sen~

Länge sen~

Tänker ibland ”Hur mycket ska man gå igenom för att visa att man prövats klart”, att man som människa gått igenom alla prövningar man kan och orkar och snart faktiskt inte orkar mer…

Om det finns en Gud så sitter han där uppe och har jävligt roligt just nu. Han måste verkligen sitta vid ett roulettbord och bara ösa på just min familj olika prövningar. För det tar aldrig slut.

R är hemma nu, men jösses det är så långt ifrån över att jag aldrig kan slappna av. Dessutom blir det nu extra jobb för mig då jag står själv med ALLT ansvar. Han kan ju inte göra något. Först hade vi flunsan medans R låg på sjukhus. Sen fick Ebba öroninflammation. När han kom hem så fick barnen på måndagen gå till dagis, jag behövde ett andrum, fick veta att det gick magsjuka och valde att låta Ebba & Max gå sista dagen igår för att minimera risken för magsjuka här hemma. Självklart tänkte jag inte på att Ebba just avslutat en penicillin kur och har immunförsvaret på NOLL och inatt började hon kräkas! Välkommen (Inte) magsjuka! Jag fick svar på min röntgen igår. Gissa, fler dåliga besked, jag har diskbråck mellan kotorna L3 & L4 samt en förträngning av något slag som de var lite oroliga över så nu är en remiss skickad till Nacka Ortopedi för bedömning om operation. Jag har dessutom fått mer ont och känner mig allmänt ledsen & orolig. Så står julen inför dörren. Jag orkar inte. Helt ärligt, jag o r k a r inte. Jag är EN människa som ska ta hand om 6 personer, göra 2 vuxnas arbete i hemmet, se till att alla tider funkar, matlagning, hunden ska rastas, dessutom ska julklappar inhandlas. Och jag börjar få blackouter, jag har verkligen ingen aning om vad jag köpt till någon. Det ligger paket inslagna med namn på, men jag vet inte vad de innehåller. Det är hemskt.

Jag har fått ett roligt besked. Jag har kommit in på min utbildning till Undersköterska. Börjar den 9/1-18. Jag log igår, idag kan jag inte le. Det tar stopp. Ler jag så börjar jag gråta tror jag.

Rädsla, ångest, oro, adhd, ptsd, diskbråck, konstant värk. Vad ska jag göra? Vem är jag?

Nä….

God JÄVLA Jul Bitches!

Tacksam, lycklig, lättad~

Tacksam, lycklig, lättad~

Jag hoppas verkligen alla känslorna ⬆️ får stanna kvar länge! Idag, ÄNTLIGEN, dränerades vätskan som kommit av bukspottskörtelinflammationen. Men fan vilken resa dit det varit. Robert har haft så ont. Bara mått sämre & sämre. Ingen smärtlindring alls. För att sjukvårdens ”automatiska doseringsmaskiner” INTE fungerat!

Och ingen levande människa kollar såklart om allt funkar, utan istället TROR dom att allt funkar fast man vid första anblicken när man tittar på Robert nästan kan Se Hans Smärta! Behöver inte vara läkare för det. Så i minst 2 dygn har han varit utan smärtlindring. Knappt kunnat andas, inte röra sig, inte äta.

Det finns så mycket mer jag skulle kunnat skriva om alla händelser sen i lördags, men mitt huvud är överbelastat just nu. Så många känslor har krigat i min kropp. Hjärnan har läst av minsta sak & analyserat. Maktlösheten har varit överväldigande. Och det är hur Jag känt.

Robert grät idag. Tårarna bara rann, han fick inte fram orden. Han behövde så mycket närhet, veta att allt ska bli bra. En hand att hålla, en klapp på kinden, sällskap. Jag har kunnat vara där nästan hela dagen idag. Och det är jag så glad för.

Vid 15 ca så blev han äntligen dränerad. Efter att stått först på en Prioriteringslista i ca 2 dagar! 2 dagar!! Prioriterad?!? Ordet prioriterad har tappat sin innebörd om du befinner dig på sjukhus. Det betyder ”Du får ligga i smärtor tills du verkligen ger upp”… Jag åkte upp igen till sjukhuset vid 18 tiden. Och den man jag såg i sjukhussängen var en ny människa! Det var som ett mirakel slagit in. Han kunde ta djupa andetag, han pratade, han log. Och all denna förbättring pga vätskan i buken sugits ut. På knappt 2,5 timme blev han som en ”ny” människa. Varför behövde han helt i onödan lida så extremt mycket???

Jag blev så glad. Varm i hjärtat. Kände ett lugn.. Såg Roberts lättnad. Såg honom känna hopp.

Nu hoppas jag att det går fort för honom att läka helt. Att det blir bättre och bättre varje dag.

Just nu är jag så extremt trött. Mycket tror jag det beror på att oron, ångesten & skräcken släppt. Jag har gått som en stålfjäder i 6 dagar. Inatt ska jag sova. Och det ska bli så jäkla skönt.

Fick det här messet från honom när jag kommit hem nu på kvällen

Det värmde så mycket att jag kände tårarna bränna.

Jag inser verkligen hur skört ett liv är. Hur något kan förändras på bara nån sekund. Att haka upp sig på små/stora saker ÄR inte värt det i slutänden. Tänk efter nog hur mycket negativitet Du vill ha i ditt liv. Ta till vara på varje sekund, älska så mycket du kan, visa dina känslor, våga vara älskad, våga älska. Tillåt dig känna, men slösa inte känslor på skit.

Jag inser att jag aldrig vill leva mitt liv utan Robert. Han är så viktig för mig. Jag älskar honom så ofantligt mycket!

Sänder kärlek till svägerskan som ringt, kämpat för Robert, åkt från Gnesta till Stockholm för sin brors skull. Svärmor som måste lidit så när hennes son ligger så sjuk på sjukhus. Mamma som hjälpt mig enormt mycket…

Tack för att Du läste ♥️

Ett steg fram, två steg bak~

Ett steg fram, två steg bak~

Så känns det som att det går i R sjukdomsförlopp. Ena dagen bra, andra dagen motgång, nästa gång stabilt efter oväntade händelser, och nu dåliga (oroande) besked igen.

Bara idag har 2 oväntade saker hänt. Och inte åt det positiva håller utan såklart negativa hållet. Jag saknar min man så sjukt mycket. Jag längtar efter hans doft i vårt hem, hans skratt, hans närvaro. Det är så tomt. Han behövs hos oss. Vi behöver honom så mycket.

Jag vill verkligen inte klaga eller gnälla om mig, men det här är min blogg, och självklart kommer jag ”beklaga” mig… Mitt inre är i kaos. Hela jag sitter ibland som åskådare och tror jag ser ett dåligt drama. Sen kastas jag in i verkligheten med raketfart och inser

fan, det här är mitt liv

(Borde förstått det på skådespelarna egentligen 🤯)

Barnen mår skit. Dom små förstår inte fullt ut, men de ser. Ser på mina ögon, mitt kroppsspråk, när jag svävar iväg helt, när jag får utbrott på en bananfluga. Dom ser & känner att något är fel. Frågar efter pappa såklart, men förstår inte varför han inte kommer hem.

Dom äldre är mer medvetna såklart. Nästan för medvetna. Jag försöker vara så öppen som möjligt utan att skapa mera oro. Men det är svårt. Jag har själv 1000 tankar att försöka hantera, och inte ens det klarar jag.

Jag lägger locket på. Jag stänger av. För det är det enda jag kan göra. Annars går jag under.

Jag har hjälp av mamma här hemma. På gott & ont. Kan säga såhär, man flyttar ”hemifrån” av en anledning. Det är inte underbart att bo ihop med sin mamma när man själv är vuxen och har barn. MEN hon hjälper mig på sitt sätt. Idag tex har hon gått till återvinningen med massa gamla glasflaskor o liknande, städat & skurat ur vår kyl, städat diskbänken, plockat och fixat inne på toaletten. Och framförallt är jag inte ensam. Jag kan inte grubbla mig djupt ner i tanketräsket, hon håller mig ändå flytande. Och i henne har Jag har någon som faktiskt leker med barnen, ritar & spelar spel. Hon tar Ziri på promenad. Hon finns hela tiden på sitt sätt. Och jag är tacksam! Men vet att jag visar det asdåligt. Jag har fortfarande så jäkla ont i benen. Och utan hemma hade jag gått under. Det inser tom envisa egotrippade jag.

Livet är tufft. Och väldigt skört. Vad som helst kan hända närsomhelst. Man vet aldrig när?

Vågar man då chansa på att bara låta livet rulla på, eller borde man ta till vara på varje sekund?

Jag ska varje dag hitta något vackert i situationer. Det ska bli en liten läxa till mig själv.. Att inte vara helt blind och bara låta livet passera.

Det var allt jag orkar idag.

Puss

Inget går enligt planen~

Inget går enligt planen~

Hur mycket otur kan egentligen få drabba EN familj? Hur mycket prövningar ska man behöva utstå? Om det finns en Gud så sitter han/hon däruppe och asgarvar åt min familj just nu! Måste var hysteriskt roligt att se en sjukskriven mamma med konstant smärta ta hand om 3 småbarn ensam som dessutom är sjuka med feber, hosta och väldigt sänkt allmäntillstånd. Dessutom ska den lilla hunden ut och mamman som har svårt att gå, ska då rasta vovven såklart, men med 3 småbarn? Hur går man tillväga?

Och pappan i familjen åker in akut till sjukhus i lördags kväll pga smärtor i mellangärdet. Det visar sig att han har fått hål i magsäcken och måste opereras. Jag tror det kallas ”perforerat magsår” men är inte säker. Nu ligger han på sjukhus och oroar sig för mig, jag är hemma och oroar mig för honom. Hur kan det vara rättvist någonstans????

Han är nu opererad, ligger med slang genom näsan ner i magsäcken, och efter operation har han även dränage från magen.

Jag lider med min man. Den smärtan han hade här hemma var hemsk. Jag är så glad att jag stod på mig och tvingade honom att åka till akuten. För envis som han är skulle han såklart inte åka upp. Tur att han gjorde det, vem vet hur mycket värre det kunnat bli om han inte fått så snabb hjälp som han fick.

Men alla problem kvarstår. Nu kommer han bli sjukskriven med restriktioner (såklart) och det är ju en självklarhet. Men jag ser problemen som nu kommer. Nu är vi 2 vuxna med olika former av handikapp, och 5 barn som kräver sitt & en liten oskyldig hund som blir missunnad.

Tro mig, jag kommer göra allt för att R ska kunna få vila och läka, jag kommer lägga bort min smärta och köra på. Men med risk för att jag kommer få mera värk och så, men det får jag ta.

Min mamma ska ta vab för barnen för att hjälpa mig, istället är hon nu hemma och agerar psykolog till min missbrukande storebror!

PRIORITERINGAR!!! Betyder inte mycket för somliga!

Varför ska allt hända oss OCH alltid på en och samma gång?

Önskar alla en fin dag!