Category Archives: ~Tråkigheter~

Är bekymrad~

Standard

#prayforstockholm

Att det är helt sjuka kan hända, varsomhelst i världen, det vet jag.. När det drabbat Paris, Berlin & London har jag tittat på nyheterna med skräcken bultande i bröstet och lidit så med alla människor.. Nu har det hänt i Sverige! Tyvärr inte oväntat, men otroligt chockerande, vidrigt, olustigt och läskigt. Svårt att förstå vad som hänt i Stockholm idag. Att det är en terrorattack är ett FAKTUM. För vilken normal människa vill utsätta sina medmänniskor för det här?? Oavsett färg, språk eller religon, så är det en Terrorist som gjort detta, därav en terrorattack. 

Jag lider med de som förlorat någon idag! Jag lider med alla som skadats idag! Jag lider med alla som arbetat och gett av sig själva och hjälpt till och på så sätt fått ärr i själen.. Jag lider med Sverige! Jag lider & sörjer för och med Stockholm och Stockholmare! 

Jag har kramat lite extra på mina barn ikväll. Känt sån enorm glädje över att få en liten hand i min, ett ögonkast, ett skratt! Så ofantligt lycklig lottad jag är! Alla mina nära & kära är okej! Ingen är fysiskt skadad, men psykiskt skadade är vi nog alla på olika sätt. Av rädsla, av ångest, av frågan utan svar ”Vad händer nu?” 

Ta hand om varandra! Kramas! Älska! Ge och ta kärlek! 

Kaos i hjärtat & hjärnan~

Standard

Min brorson har blivit omhändertagen. Kan inte skriva om varför då det är ett polisärende och det förekommer starka hot. Även riktade mot brorsonen. Allvarliga hot. Tycker det är så jäkla skrämmande vad ungdomar idag pysslar med. Att de lixom inte har några spärrar och inte begriper när det är dags att sluta! Detta gäller alla ungdomar, alla ”gäng” som numera bildas och där man ska försvara varandra in i döden, och verkligen ser helt allvarligt på det. Vad hände med ”Du är dum, tänker inte leka med dig imorgon?? Istället uttalar man saker som ”Kommer du till min ort, kommer jag döda dig!!

Jag tycker det är skitläskig. A är bara 14 år.. Han är ett barn.. Han ska inte behöva bli omhändertagen. Han ska vara trygg hos sin familj. Men någonstans har det brustit.. Annars skulle inte det här hända. Det är iaf hemskt!

Jag hick tillbaka till när jag var 4 år.. När jag satt där i bilen med soc och poliser och genom bakrutan såg jag min mamma. Och att vi åkte ifrån henne. Vi visste ingenting, varken jag eller min bror, om vart vi skulle, eller när vi skulle träffa mamma igen. Jag vet att jag grät. Kände mig så arg på dessa människor som tog mig ifrån mamma. Efter att ha gråtit mig till sömns och sedan vaknar, är vi hos en familj som ska ta hand om oss. Vårt nya hem. Vilket jag hatade från dag ett, och det ändrades inte. Efter 11 år lyssnade soc tillslut på mig, och jag fick flytta hem till mamma igen. 

Jag glömmer aldrig känslorna, sveken, oron, att aldrig känna sig hemma, hatet, tårarna. Jag glömmer ALDRIG! Med den här erfarenheten känner jag dock att jag kanske kan hjälpa A genom att se om allt står rätt till. Om det är något som inte stämmer. 

Usch, orkar inte tänka just nu. 

Kram och puss 🍏

Vart är vi på väg~

Standard

Igår fick jag veta att mitt ex dött. Idag läser jag på Aftonbladet om att en man blivit mördad i Midsommarkransen. Denna man är Nicko.. Jag känner honom. Så otroligt jävla tråkigt när någon annan bestämmer att han levt klart sitt liv! Vem är du att bestämma det? Hur kan Du ta dig såna fruktansvärda friheter? 

Jag blev ledsen, Nicko har haft det tufft, men var en glad person med stor humor. Skrattade o pratade mycket. Tyvärr blev motgångarna så stora & problemen hopade sig, med skit följer mera skit, och då bestämmer någon annan att han ska ta Nickos liv! Mörda en annan människa.. Jag tycker att man bara själv kan avgöra när man vill dö, om man inte vill fullfölja sitt liv och dö som gammal, men ingen annan har rätt att med en kniv kallblodigt ta ditt liv..

Har inte så mycket mer att skriva om just det, annat än*

Nickolaj, Nicko, hoppas Du fått en inre ro, den du så desperat sökte, hoppas Du roar alla i himlen med din humor och får alla att skratta med dig! Hoppas du fått ro… Hälsa alla Änglar 💙

Lite chockad~

Standard

Vet inte vad jag känner riktigt, men någonting känner jag.. Fick precis veta att mitt ex har dött. Det hände inte igår, utan redan 2011 och jag har inte vetat någonting. Inte konstigt egentligen, för jag har ingen större kontakt med hans familj. Men det träffade i hjärtat ändå. Han var min första pojkvän. Han hade enorma problem med sig själv, men vi klickade. Jag var 17 år.. Han var 24.. Vi hade ändå väldigt kul ihop. Han var min FÖRSTA riktiga pojkvän.. Första riktiga på alla plan. Jag var väldigt kär i honom & jag tror det var ömsesidigt. Han väntade länge för att ”få” mig.. och det var det värt.. Den tid vårt förhållande varade…

Conny, där du är nu, hälsa Jonna att jag saknar honom varje dag och att jag älskar honom. Och Du,  min vän, jag kommer aldrig glömma dig. Jag hoppas så, att Du nu fått den inre frid du sökte.. Hade dock önskat dig den friden nu i livet ❤

Puss

Tiden går så fort~

Standard

Nu är den här, nu har min tonåring börjat med den förbjudna, testat att verkligen gå över gränsen.. Kom på henne idag med att ha tjuvrökt. Blev alldeles iskall inombords. Ja, jag vet att jag röker, och jag vet oxå nackdelarna och riskerna med det & inte fan tänker jag bara sitta och titta på när hon begår samma misstag! Jag kommer att göra allt i min makt för att se till att inget av mina barn någonsin börjar röka! Jag är jag, du är du och vi behöver inte alla göra samma sak. 

Jag blev upprörd, men mest ledsen och chockad.. Kände lite ”vart har jag varit” som inte märkt ett skit? Men vi har pratat, gråtit och kramats. Hon har riktig ångest över vad hon gjort eller kanske bara för att hon blev påkommen. Jag tror iaf att hon förstod att det inte var vidare smart.. Jag har talat om för henne att hon är så mycket bättre än så här! Vad andra gör behöver inte hon göra! Hon har alltid ett val och bör välja sig själv och sin hälsa först! Vad hon gör efter hon fyllt 18 kan jag inte göra så mycket åt. Jag kan bara ledsaga, finnas där och hoppas… Sara är en smart och otroligt stark tjej. Jag vet att det här bara var en dum tabbe och jag tvivlar faktiskt på att hon gör om det. Däremot ska butikerna i Sätra ta och bli noggrannare på att kolla leg på folk som köper nikotin produkter. Det är 18 års gräns i det här landet, se till att följa det så försvåras det lite för ungdomar att få tag på cigaretter och dylikt!

För att inte vara bara negativ vill jag oxå lyfta henne till skyarna efter dagens utvecklingssamtal i hennes skola! Hon har höjt sina betyg i alla ämnen sen hon bytte skola. Hon har inga E kvar! Så otroligt jäkla häftigt! Att byta till Entreskolan var helt rätt val för henne! Bättre sätt att lära ut, bättre studiero, mindre klassar, engagerade pedagoger och mentorer! Önskar att den funnits när jag gick i högstadiet! 

Noel hade oxå utvecklingssamtal idag, det gick R på. Han ligger bra till och kommer att få extra stöd inför nationella proven som börjar snart. Däremot måste vi nog sluta med concertan. Han bara spyr efter att han tagit den. Alltså pga aptiten. Han äter inget. Kroppen går ner på sparlåga och han börjar kräkas. Det funkar inte. Varken för honom eller oss. Speciellt inte nu när han äntligen hade gått upp i vikt.. ska ringa Bup imorgon och se vad vi kan göra för att det ska bli bättre för honom. 

Det var våran torsdag det.. Känslorna har gått upp och ner om vartannat idag.. Men störst av Allt Är kärleken… 

Tack för titten!

Puss

Inte lätt när det är svårt~

Standard

Idag är en dag jag inte vill minnas.. Den behöver inte ens ha funnits.. Redan på morgonen vid 6 började det. Noel hade värsta humöret och attityden, gjorde allt han vet inte är okej. Dessutom skrek han så högt så både Max & Ebba väcktes. Sigge blev oxå väckt och jag försökte få honom att somna om ca 4-5 ggr. Så redan innan klockan 7 var det ren kalabalik här.. Han trissade igång M & E så mycket att jag höll på bli tokig. När han äntligen kom iväg till skolan spårade Dom två små terroristerna ur helt o hållet. Leksaker flög, stolar drogs kors o tvärs, rentvätten fick inte vara ifred, och skrik och vrål för att överrösta sig själva och varandra.. Dessutom har de kommit på att de kan stå och skratta mig rakt upp i ansiktet när jag säger till på skarpen.. Iaf, efter mycket tjafs och vrål, lyckas jag få på alla 3 kläder & även mig själv. Hade tid till Psyk kl 9.45, och min plan var att på väg dit lämna av Max på dagis, för helt ärligt, jag orkar inte med alla 3 hemma.. Men då R har noll förståelse för att det tar tid att få ordning på barnen, och minsta sak som går fel blir ett väldigt stort tidstillägg på ”schemat”.. Så han kommer hem strax innan halv 10 och det första han säger är ”Det blir tajt med tid att hinna lämna Max”… Det kändes i hjärtat.. Varför kunde han inte avsatt mer tid för oss och förstått att jag kanske kan behöva hjälp, speciellt när jag har läkarbesök? Jag kände mig helt värdelös som inte planerat in min tid bättre.. Så Max blev hemma idag oxå. Big BIG mistake

Imorgon upptar jag concertan. Hoppas den kommer hjälpa bra! Ska få börja med Ritalin oxå. Fast det först när jag ätit in mig på concertan så troligtvis i februari. Träffade en Beroendeläkare och kände mig väldigt utbildad när jag gick därifrån. Hon babblade om allt o inget. 

När vi kom hem brakade helvetet loss igen. Max & Ebba provocerade mig till hundra procent. Smet in på toaletten och gjorde bus, in i sovrummet där jag lagt Sigge för att sova, sparkade runt alla lek-bilar på golvet så det skramlade o lät förskräckligt.. Orkar inte ens gå in på vad mer de gjorde. Det slutade med att jag bara grät.. Visste inte vart jag skulle ta vägen.. Jag ville bara gå ut genom dörren och gå. Bara slippa allt för en stund. 

Jag fattar såklart att Max är understimulerad, men jag kan inte gå ut och låte honom agera ut utomhus, då det kan ta timmar, Ebba är inte lika tålmodig utomhus som han är och för Sigge kan det bli lite för kallt. Imorgon ska han till dagis! Inte en dag till hemma med honom. Det är dessutom snart jullov och jag måste få hämta lite kraft innan det. 

Som sagt, dagen var hemsk. Men vid 13.30 ca somnade E i sängen bredvid S. Jag satte på barn-tv åt Max i v-rum och gick oxå och la mig i sängen. Och somnade. Max har då kommit in och krupit ner i sin säng och somnat han med. Jag och Sigge gick upp runt 16. Jag behövde sova men känner mig fortfarande väldigt ledsen. 

Jag tycker inte om den jag blir när barnen retar & provocerar mig. Jag blir så arg. Så ledsen. Och känner mig helt jövla värdelös som mamma.. Jag känner att jag inte kan ta hand om man egna barn. Sen känns det extremt surt att Noel konstant talar om för mig att han inte vill bo med mig. Att han vill flytta till barnhem, fast helst ska jag flytta. Det gör ont i mitt hjärta.. Riktigt ont..

Puss Hej..

Graviditeten 2016~

Standard

Nu är jag (vi) inne på slutspurten, vi är nästan i mål. Snart kan jag röra mig mer normalt & det kommer vara fantastiskt! 

Sammanfattningsvis så har den här graviditeten bara ”varit”. Jag har inte njutit direkt, har inte haft tid. Det har varit så mycket med dom 4 barn vi har ich tiden har ibland spurtat iväg och ibland stått helt still. Jag mådde ganska mycket illa ända fram till vecka 22-24. Jag har även haft flera tillfällen senare i graviditeten då jag kräkts helt utan förvarning. Tidigt började jag få ont. Väldigt ont i bäckenet, det är väl inte så konstigt med tanke på att det här är tredje barnet 3,5 år som växer i mig. Fogarna är väl helt utslitna 😮 Jag har varit väldigt deprimerad. Kännt mig ledsen, nere och haft mycket ångest. Kännt panik inför Baby5’s ankomst, rädd att jag inte ska älska det här barnet (sjuka tankar jag vet) ,oro över vår boende situation, hur ska vi få plats(?), kommer tiden räcka till(?), kommer jag att hålla ihop som människa & fembarnsmamman(?). 

Ja, det har varit väldigt mycket oro. Oro som jag har valt att inte prata med någon om. Jag har inte delat mina tankar med min äkta hälft, inte mamma, inte närmaste vänner. Jag har knappt yppat ett ord om oron, utan valt att hålla allt inom mig. Det är ju fel! Samtidigt som det är ”fel” att inte vara sjukt lycklig ich glad över en graviditet, inte längta efter bebisens ankomst, inte längta sig sjuk efter sitt ofödda barn.. Så när jag då kännt som jag gör, har jag valt att lägga locket på.. Trott att om jag inte nämner det finns det inte! Är ni med på hur jag menar? 

Nu är det svårt att förneka att snart finns ingen återvändo. Snart ska den här bebin ut. Det skrämmer mig! ÅngestDeLux! 

Jag är livrädd. Jag vill inte föda! Jag vill stoppa tiden helt! Jag vill känna kärlek till det här barnet NU, iaf känna någonting.. 

Våra 4 barn har jag alla längtat efter, redan när de legat i magen! Jag har njutit av att vänta barn, njutit och kännt mig så stolt över minsta spark & buff. Blivit kär i barnet redan då de legat och grott i mig. Varför är det inte så nu? Kan kärlek ta slut? Har jag förbrukat den? Vafan gör jag för fel? 

Tidigare graviditeter har jag tyckt att det är superkul att fota magen! Filma rörelser osv. Jag har en magbild som jag typ tvingade mig att ta idag. Bara för att ha till babyboken.. kanske går det åt rätt håll känslomässigt om jag nu tagit en magbild? Jag tänker ju ändå på baby5’s babybok.. 

Måste väl vara ett friskhetstecken oxå att jag nu skriver ner hur jag känner? Har inte sagt ett ord till ”mina” barnmorskor heller.. Har ju haft så många olika & inte kunnat känna förtroende för någon direkt. Nu har jag träffat en o samma iaf 3 ggr, på hela 9 månader.. samtidigt är det skämmigt att känns som jag gör.. 

Här är iaf en bild på magen.. 


Tack för att du läste. 

Hej!