Category Archives: ~Tråkigheter~

Ett steg fram, två steg bak~

Standard

Så känns det som att det går i R sjukdomsförlopp. Ena dagen bra, andra dagen motgång, nästa gång stabilt efter oväntade händelser, och nu dåliga (oroande) besked igen.

Bara idag har 2 oväntade saker hänt. Och inte åt det positiva håller utan såklart negativa hållet. Jag saknar min man så sjukt mycket. Jag längtar efter hans doft i vårt hem, hans skratt, hans närvaro. Det är så tomt. Han behövs hos oss. Vi behöver honom så mycket.

Jag vill verkligen inte klaga eller gnälla om mig, men det här är min blogg, och självklart kommer jag ”beklaga” mig… Mitt inre är i kaos. Hela jag sitter ibland som åskådare och tror jag ser ett dåligt drama. Sen kastas jag in i verkligheten med raketfart och inser

fan, det här är mitt liv

(Borde förstått det på skådespelarna egentligen 🤯)

Barnen mår skit. Dom små förstår inte fullt ut, men de ser. Ser på mina ögon, mitt kroppsspråk, när jag svävar iväg helt, när jag får utbrott på en bananfluga. Dom ser & känner att något är fel. Frågar efter pappa såklart, men förstår inte varför han inte kommer hem.

Dom äldre är mer medvetna såklart. Nästan för medvetna. Jag försöker vara så öppen som möjligt utan att skapa mera oro. Men det är svårt. Jag har själv 1000 tankar att försöka hantera, och inte ens det klarar jag.

Jag lägger locket på. Jag stänger av. För det är det enda jag kan göra. Annars går jag under.

Jag har hjälp av mamma här hemma. På gott & ont. Kan säga såhär, man flyttar ”hemifrån” av en anledning. Det är inte underbart att bo ihop med sin mamma när man själv är vuxen och har barn. MEN hon hjälper mig på sitt sätt. Idag tex har hon gått till återvinningen med massa gamla glasflaskor o liknande, städat & skurat ur vår kyl, städat diskbänken, plockat och fixat inne på toaletten. Och framförallt är jag inte ensam. Jag kan inte grubbla mig djupt ner i tanketräsket, hon håller mig ändå flytande. Och i henne har Jag har någon som faktiskt leker med barnen, ritar & spelar spel. Hon tar Ziri på promenad. Hon finns hela tiden på sitt sätt. Och jag är tacksam! Men vet att jag visar det asdåligt. Jag har fortfarande så jäkla ont i benen. Och utan hemma hade jag gått under. Det inser tom envisa egotrippade jag.

Livet är tufft. Och väldigt skört. Vad som helst kan hända närsomhelst. Man vet aldrig när?

Vågar man då chansa på att bara låta livet rulla på, eller borde man ta till vara på varje sekund?

Jag ska varje dag hitta något vackert i situationer. Det ska bli en liten läxa till mig själv.. Att inte vara helt blind och bara låta livet passera.

Det var allt jag orkar idag.

Puss

Annonser

Inget går enligt planen~

Standard

Hur mycket otur kan egentligen få drabba EN familj? Hur mycket prövningar ska man behöva utstå? Om det finns en Gud så sitter han/hon däruppe och asgarvar åt min familj just nu! Måste var hysteriskt roligt att se en sjukskriven mamma med konstant smärta ta hand om 3 småbarn ensam som dessutom är sjuka med feber, hosta och väldigt sänkt allmäntillstånd. Dessutom ska den lilla hunden ut och mamman som har svårt att gå, ska då rasta vovven såklart, men med 3 småbarn? Hur går man tillväga?

Och pappan i familjen åker in akut till sjukhus i lördags kväll pga smärtor i mellangärdet. Det visar sig att han har fått hål i magsäcken och måste opereras. Jag tror det kallas ”perforerat magsår” men är inte säker. Nu ligger han på sjukhus och oroar sig för mig, jag är hemma och oroar mig för honom. Hur kan det vara rättvist någonstans????

Han är nu opererad, ligger med slang genom näsan ner i magsäcken, och efter operation har han även dränage från magen.

Jag lider med min man. Den smärtan han hade här hemma var hemsk. Jag är så glad att jag stod på mig och tvingade honom att åka till akuten. För envis som han är skulle han såklart inte åka upp. Tur att han gjorde det, vem vet hur mycket värre det kunnat bli om han inte fått så snabb hjälp som han fick.

Men alla problem kvarstår. Nu kommer han bli sjukskriven med restriktioner (såklart) och det är ju en självklarhet. Men jag ser problemen som nu kommer. Nu är vi 2 vuxna med olika former av handikapp, och 5 barn som kräver sitt & en liten oskyldig hund som blir missunnad.

Tro mig, jag kommer göra allt för att R ska kunna få vila och läka, jag kommer lägga bort min smärta och köra på. Men med risk för att jag kommer få mera värk och så, men det får jag ta.

Min mamma ska ta vab för barnen för att hjälpa mig, istället är hon nu hemma och agerar psykolog till min missbrukande storebror!

PRIORITERINGAR!!! Betyder inte mycket för somliga!

Varför ska allt hända oss OCH alltid på en och samma gång?

Önskar alla en fin dag!

Tror inte min ritta funkar~

Standard

Jag har så jäkla svårt att avsluta det jag påbörjat.. Nu har jag världens jobb här med julgardiner.. Jag har lyckats hitta gardinerna som ska upp i alla rum, men där dog min ork och koncentrationen försvann helt och nu ligger jag i soffan o bloggar, retar sönder mig på att Max klappar händerna i otakt till barnprogrammets jingel, Sara stör mig genom att fråga mig hela tiden om hur hon ska lägga gravyr på ett glas gon vill köpa till sin pappa i julklapp. Julgardinerna ligger nu ihopvikta på bordet. Jag blir knäpp, varför kan jag inte koncentrera mig klart på en sak? Jag tror det nu är dags för mig att ta min oåfyllning av Ritalin, slarvat med det väldigt mycket senaste månaderna.

Igår hände det som inte får hända. Samtidigt det jag väntat på och hela tiden vetat kommer ske, och jag är så sjukt jävla glad över att min dotter har utegångsförbud och inte var ute den kvällen.

Saras ena kompis blev misshandlad av deras gemensamma kompis. Hon som jag förbjudit min dotter att umgås med, hon som jag sett misshandla andra jämnåriga tjejer, hon som är 14 år och utan problem tänker hoppa på en 60 årig kvinna för att slå henne. Den här tjejen som sedan hon kom in i min dotters vänskapskrets & umgänge bara ställt till det. Den här tjejen är helt labil. Hon är bara 14 år och man kan redan utstaka hennes framtid. Och nu har hon alltså misshandlat en av sina vänner, slagit och sparkat, slitit hennes hår och det pga att hon tyckte den andra tjejen ljugit! Är det en anledning till att slå på sin vän, lämna henne blodig och sårad utomhus och gå därifrån. Det var även 2 tjejer till som är deras vänner som står där och hjälper till att slå men väljer inte att gå emellan och stoppa misshandeln.

Jag är så jävla förbannad, ledsen, arg, chockad över hur dagens ungdomar fungerar. Hur de kan göra såhär mot dom som de kallar sina vänner, utan att ens ha ågren!

Den tjejen är nu polisanmäld igen, tror det är 4-5 polisanmälan mot henne pga misshandel, och lite undrar jag hur många ggr hon kan bli anmäld innan något radikalt händer…

Jag kan ärligt säga att jag vill att den här tjejen, och de andra 2, flyttar så långt bort ifrån Axelsberg som det bara går och inte kommer hit någonsin igen. Jag vet inte hur länge till jag kan sitta och höra, se utan att själv få agera. Hur länge till jag kan hålla mig själv tillbaka. Jag vet snart inte om jag kan stå till svars själv för mina handlingar.

Nä, nu blir det en Ritalin, sen toaletten och kanske ett test på att få upp julgardinerna igen..

Ha det bra!

The botten is nådd~

Standard

Kom inte på någon bättre titel.. Men idag bröt jag ihop.. Började gråta & kunde knappt sluta..

Jag är så extremt less på att vara TRÅNGBODD!

Att byte efter byte blir en besvikelse, att folk drar sig ur, vuxna sitter i sina Femmor utan barn och behöver inte den strl på boende..
Men här, i Axelsberg, har de flesta femmorna uthyrningsrum, och äldre bor kvar och hyr ut ett rum med egen ingång och får på så sätt lägre hyra än oss..
Visst, jag har ingen talan om vad gamlingarna bor i för storlek på lägenhet, men när så många barnfamiljer just i Hägersten behöver större och det är helt omöjligt att få det, då blir jag störd.

Idag bara brast det. Sigge fick sova knappt 15 minuter på förmiddagen för att dom andra barnen väsnas (leker högt, kastar saker, smäller i dörrar osv) och jag blev så ledsen när jag skulle söva om honom, kände att ingenstans hos oss kan någon, varken barn eller vuxen, stänga en dörr om sig o få liiite egentid, eller lugn o ro. Vi går allihopa på varandra. Vi går på varandras nerver. Det finns lixom ingen glädje kvar.. Tänker ibland helt tokiga o galna tankar, om hur jag kan lösa problemet. Jag är så less… Så jävla less.

Jag vet inte hur länge till eller hur mycket till jag orkar. Och det är hemskt att känna såhär, ingen glädje, ingen tröst, ingen lösning.. Men ibland finns kanske bara en utväg.. Vem vet egentligen?

Nu har jag iof legat i en 120 säng med minst 1 barn (ibland både E & S) bredvid mig varje natt i ca 8 veckor, och det har tagit på mig det oxå. Inga hela nätter med sömn. Sigge vaknar för att jag stör honom när jag vänder mig, Ebba vänder & vrider & snurrar, väcker oss alla.. Det märks nu att jag antagligen har ganska stor brist på sömn och min ptsd (posttraumatisk stressyndrom) gör sig påmind.. Det plus ADHD.. Plus problemen med sköldkörteln.. Jag borde inte ens finnas.. (ironi)

Jag känner bara hur maktlösheten börjar helt att ta över mig, äta upp mig inifrån, ta över min hjärna & inte lämna några känslor kvar. Jag blir likgiltig. Skiter snart i allt.

I nästan 9,5 år har jag kämpat med byten. Många lägenheter har legat fel för min man. Andra har haft andra fel, avstånd osv. Medans jag skulle ta nästan varsomhelst bara den är större! Bara minst 1 rum till. Längtar efter ett sovrum utan massa barn i, ett andrum..

Fy, nu blev jag ju ännu deppigare..

Robert har tvättat hela förmiddagen, jag tog över vid 18 tiden, passade på att tvätta våra sängkläder och bäddade rent till Max, Ebba & Sigge. Fick samtidigt ändå de gamla sängkläderna tvättade, ganska skönt, slippa fylla upp tvättkorgen direkt..

Kan ändå visa bild på mina nya skor. Varför dom är rosa har jag svårt själv att begripa, men så himla sköna. Och ibland behöver nog alla tjejer ett par rosa skor 😂

Ha de gott!

Puss

Är bekymrad~

Standard

#prayforstockholm

Att det är helt sjuka kan hända, varsomhelst i världen, det vet jag.. När det drabbat Paris, Berlin & London har jag tittat på nyheterna med skräcken bultande i bröstet och lidit så med alla människor.. Nu har det hänt i Sverige! Tyvärr inte oväntat, men otroligt chockerande, vidrigt, olustigt och läskigt. Svårt att förstå vad som hänt i Stockholm idag. Att det är en terrorattack är ett FAKTUM. För vilken normal människa vill utsätta sina medmänniskor för det här?? Oavsett färg, språk eller religon, så är det en Terrorist som gjort detta, därav en terrorattack. 

Jag lider med de som förlorat någon idag! Jag lider med alla som skadats idag! Jag lider med alla som arbetat och gett av sig själva och hjälpt till och på så sätt fått ärr i själen.. Jag lider med Sverige! Jag lider & sörjer för och med Stockholm och Stockholmare! 

Jag har kramat lite extra på mina barn ikväll. Känt sån enorm glädje över att få en liten hand i min, ett ögonkast, ett skratt! Så ofantligt lycklig lottad jag är! Alla mina nära & kära är okej! Ingen är fysiskt skadad, men psykiskt skadade är vi nog alla på olika sätt. Av rädsla, av ångest, av frågan utan svar ”Vad händer nu?” 

Ta hand om varandra! Kramas! Älska! Ge och ta kärlek! 

Kaos i hjärtat & hjärnan~

Standard

Min brorson har blivit omhändertagen. Kan inte skriva om varför då det är ett polisärende och det förekommer starka hot. Även riktade mot brorsonen. Allvarliga hot. Tycker det är så jäkla skrämmande vad ungdomar idag pysslar med. Att de lixom inte har några spärrar och inte begriper när det är dags att sluta! Detta gäller alla ungdomar, alla ”gäng” som numera bildas och där man ska försvara varandra in i döden, och verkligen ser helt allvarligt på det. Vad hände med ”Du är dum, tänker inte leka med dig imorgon?? Istället uttalar man saker som ”Kommer du till min ort, kommer jag döda dig!!

Jag tycker det är skitläskig. A är bara 14 år.. Han är ett barn.. Han ska inte behöva bli omhändertagen. Han ska vara trygg hos sin familj. Men någonstans har det brustit.. Annars skulle inte det här hända. Det är iaf hemskt!

Jag hick tillbaka till när jag var 4 år.. När jag satt där i bilen med soc och poliser och genom bakrutan såg jag min mamma. Och att vi åkte ifrån henne. Vi visste ingenting, varken jag eller min bror, om vart vi skulle, eller när vi skulle träffa mamma igen. Jag vet att jag grät. Kände mig så arg på dessa människor som tog mig ifrån mamma. Efter att ha gråtit mig till sömns och sedan vaknar, är vi hos en familj som ska ta hand om oss. Vårt nya hem. Vilket jag hatade från dag ett, och det ändrades inte. Efter 11 år lyssnade soc tillslut på mig, och jag fick flytta hem till mamma igen. 

Jag glömmer aldrig känslorna, sveken, oron, att aldrig känna sig hemma, hatet, tårarna. Jag glömmer ALDRIG! Med den här erfarenheten känner jag dock att jag kanske kan hjälpa A genom att se om allt står rätt till. Om det är något som inte stämmer. 

Usch, orkar inte tänka just nu. 

Kram och puss 🍏

Vart är vi på väg~

Standard

Igår fick jag veta att mitt ex dött. Idag läser jag på Aftonbladet om att en man blivit mördad i Midsommarkransen. Denna man är Nicko.. Jag känner honom. Så otroligt jävla tråkigt när någon annan bestämmer att han levt klart sitt liv! Vem är du att bestämma det? Hur kan Du ta dig såna fruktansvärda friheter? 

Jag blev ledsen, Nicko har haft det tufft, men var en glad person med stor humor. Skrattade o pratade mycket. Tyvärr blev motgångarna så stora & problemen hopade sig, med skit följer mera skit, och då bestämmer någon annan att han ska ta Nickos liv! Mörda en annan människa.. Jag tycker att man bara själv kan avgöra när man vill dö, om man inte vill fullfölja sitt liv och dö som gammal, men ingen annan har rätt att med en kniv kallblodigt ta ditt liv..

Har inte så mycket mer att skriva om just det, annat än*

Nickolaj, Nicko, hoppas Du fått en inre ro, den du så desperat sökte, hoppas Du roar alla i himlen med din humor och får alla att skratta med dig! Hoppas du fått ro… Hälsa alla Änglar 💙