Tag Archives: adhd

Tacksam, lycklig, lättad~

Standard

Jag hoppas verkligen alla känslorna ⬆️ får stanna kvar länge! Idag, ÄNTLIGEN, dränerades vätskan som kommit av bukspottskörtelinflammationen. Men fan vilken resa dit det varit. Robert har haft så ont. Bara mått sämre & sämre. Ingen smärtlindring alls. För att sjukvårdens ”automatiska doseringsmaskiner” INTE fungerat!

Och ingen levande människa kollar såklart om allt funkar, utan istället TROR dom att allt funkar fast man vid första anblicken när man tittar på Robert nästan kan Se Hans Smärta! Behöver inte vara läkare för det. Så i minst 2 dygn har han varit utan smärtlindring. Knappt kunnat andas, inte röra sig, inte äta.

Det finns så mycket mer jag skulle kunnat skriva om alla händelser sen i lördags, men mitt huvud är överbelastat just nu. Så många känslor har krigat i min kropp. Hjärnan har läst av minsta sak & analyserat. Maktlösheten har varit överväldigande. Och det är hur Jag känt.

Robert grät idag. Tårarna bara rann, han fick inte fram orden. Han behövde så mycket närhet, veta att allt ska bli bra. En hand att hålla, en klapp på kinden, sällskap. Jag har kunnat vara där nästan hela dagen idag. Och det är jag så glad för.

Vid 15 ca så blev han äntligen dränerad. Efter att stått först på en Prioriteringslista i ca 2 dagar! 2 dagar!! Prioriterad?!? Ordet prioriterad har tappat sin innebörd om du befinner dig på sjukhus. Det betyder ”Du får ligga i smärtor tills du verkligen ger upp”… Jag åkte upp igen till sjukhuset vid 18 tiden. Och den man jag såg i sjukhussängen var en ny människa! Det var som ett mirakel slagit in. Han kunde ta djupa andetag, han pratade, han log. Och all denna förbättring pga vätskan i buken sugits ut. På knappt 2,5 timme blev han som en ”ny” människa. Varför behövde han helt i onödan lida så extremt mycket???

Jag blev så glad. Varm i hjärtat. Kände ett lugn.. Såg Roberts lättnad. Såg honom känna hopp.

Nu hoppas jag att det går fort för honom att läka helt. Att det blir bättre och bättre varje dag.

Just nu är jag så extremt trött. Mycket tror jag det beror på att oron, ångesten & skräcken släppt. Jag har gått som en stålfjäder i 6 dagar. Inatt ska jag sova. Och det ska bli så jäkla skönt.

Fick det här messet från honom när jag kommit hem nu på kvällen

Det värmde så mycket att jag kände tårarna bränna.

Jag inser verkligen hur skört ett liv är. Hur något kan förändras på bara nån sekund. Att haka upp sig på små/stora saker ÄR inte värt det i slutänden. Tänk efter nog hur mycket negativitet Du vill ha i ditt liv. Ta till vara på varje sekund, älska så mycket du kan, visa dina känslor, våga vara älskad, våga älska. Tillåt dig känna, men slösa inte känslor på skit.

Jag inser att jag aldrig vill leva mitt liv utan Robert. Han är så viktig för mig. Jag älskar honom så ofantligt mycket!

Sänder kärlek till svägerskan som ringt, kämpat för Robert, åkt från Gnesta till Stockholm för sin brors skull. Svärmor som måste lidit så när hennes son ligger så sjuk på sjukhus. Mamma som hjälpt mig enormt mycket…

Tack för att Du läste ♥️

Annonser

Ett steg fram, två steg bak~

Standard

Så känns det som att det går i R sjukdomsförlopp. Ena dagen bra, andra dagen motgång, nästa gång stabilt efter oväntade händelser, och nu dåliga (oroande) besked igen.

Bara idag har 2 oväntade saker hänt. Och inte åt det positiva håller utan såklart negativa hållet. Jag saknar min man så sjukt mycket. Jag längtar efter hans doft i vårt hem, hans skratt, hans närvaro. Det är så tomt. Han behövs hos oss. Vi behöver honom så mycket.

Jag vill verkligen inte klaga eller gnälla om mig, men det här är min blogg, och självklart kommer jag ”beklaga” mig… Mitt inre är i kaos. Hela jag sitter ibland som åskådare och tror jag ser ett dåligt drama. Sen kastas jag in i verkligheten med raketfart och inser

fan, det här är mitt liv

(Borde förstått det på skådespelarna egentligen 🤯)

Barnen mår skit. Dom små förstår inte fullt ut, men de ser. Ser på mina ögon, mitt kroppsspråk, när jag svävar iväg helt, när jag får utbrott på en bananfluga. Dom ser & känner att något är fel. Frågar efter pappa såklart, men förstår inte varför han inte kommer hem.

Dom äldre är mer medvetna såklart. Nästan för medvetna. Jag försöker vara så öppen som möjligt utan att skapa mera oro. Men det är svårt. Jag har själv 1000 tankar att försöka hantera, och inte ens det klarar jag.

Jag lägger locket på. Jag stänger av. För det är det enda jag kan göra. Annars går jag under.

Jag har hjälp av mamma här hemma. På gott & ont. Kan säga såhär, man flyttar ”hemifrån” av en anledning. Det är inte underbart att bo ihop med sin mamma när man själv är vuxen och har barn. MEN hon hjälper mig på sitt sätt. Idag tex har hon gått till återvinningen med massa gamla glasflaskor o liknande, städat & skurat ur vår kyl, städat diskbänken, plockat och fixat inne på toaletten. Och framförallt är jag inte ensam. Jag kan inte grubbla mig djupt ner i tanketräsket, hon håller mig ändå flytande. Och i henne har Jag har någon som faktiskt leker med barnen, ritar & spelar spel. Hon tar Ziri på promenad. Hon finns hela tiden på sitt sätt. Och jag är tacksam! Men vet att jag visar det asdåligt. Jag har fortfarande så jäkla ont i benen. Och utan hemma hade jag gått under. Det inser tom envisa egotrippade jag.

Livet är tufft. Och väldigt skört. Vad som helst kan hända närsomhelst. Man vet aldrig när?

Vågar man då chansa på att bara låta livet rulla på, eller borde man ta till vara på varje sekund?

Jag ska varje dag hitta något vackert i situationer. Det ska bli en liten läxa till mig själv.. Att inte vara helt blind och bara låta livet passera.

Det var allt jag orkar idag.

Puss

Inget går enligt planen~

Standard

Hur mycket otur kan egentligen få drabba EN familj? Hur mycket prövningar ska man behöva utstå? Om det finns en Gud så sitter han/hon däruppe och asgarvar åt min familj just nu! Måste var hysteriskt roligt att se en sjukskriven mamma med konstant smärta ta hand om 3 småbarn ensam som dessutom är sjuka med feber, hosta och väldigt sänkt allmäntillstånd. Dessutom ska den lilla hunden ut och mamman som har svårt att gå, ska då rasta vovven såklart, men med 3 småbarn? Hur går man tillväga?

Och pappan i familjen åker in akut till sjukhus i lördags kväll pga smärtor i mellangärdet. Det visar sig att han har fått hål i magsäcken och måste opereras. Jag tror det kallas ”perforerat magsår” men är inte säker. Nu ligger han på sjukhus och oroar sig för mig, jag är hemma och oroar mig för honom. Hur kan det vara rättvist någonstans????

Han är nu opererad, ligger med slang genom näsan ner i magsäcken, och efter operation har han även dränage från magen.

Jag lider med min man. Den smärtan han hade här hemma var hemsk. Jag är så glad att jag stod på mig och tvingade honom att åka till akuten. För envis som han är skulle han såklart inte åka upp. Tur att han gjorde det, vem vet hur mycket värre det kunnat bli om han inte fått så snabb hjälp som han fick.

Men alla problem kvarstår. Nu kommer han bli sjukskriven med restriktioner (såklart) och det är ju en självklarhet. Men jag ser problemen som nu kommer. Nu är vi 2 vuxna med olika former av handikapp, och 5 barn som kräver sitt & en liten oskyldig hund som blir missunnad.

Tro mig, jag kommer göra allt för att R ska kunna få vila och läka, jag kommer lägga bort min smärta och köra på. Men med risk för att jag kommer få mera värk och så, men det får jag ta.

Min mamma ska ta vab för barnen för att hjälpa mig, istället är hon nu hemma och agerar psykolog till min missbrukande storebror!

PRIORITERINGAR!!! Betyder inte mycket för somliga!

Varför ska allt hända oss OCH alltid på en och samma gång?

Önskar alla en fin dag!

Tror inte min ritta funkar~

Standard

Jag har så jäkla svårt att avsluta det jag påbörjat.. Nu har jag världens jobb här med julgardiner.. Jag har lyckats hitta gardinerna som ska upp i alla rum, men där dog min ork och koncentrationen försvann helt och nu ligger jag i soffan o bloggar, retar sönder mig på att Max klappar händerna i otakt till barnprogrammets jingel, Sara stör mig genom att fråga mig hela tiden om hur hon ska lägga gravyr på ett glas gon vill köpa till sin pappa i julklapp. Julgardinerna ligger nu ihopvikta på bordet. Jag blir knäpp, varför kan jag inte koncentrera mig klart på en sak? Jag tror det nu är dags för mig att ta min oåfyllning av Ritalin, slarvat med det väldigt mycket senaste månaderna.

Igår hände det som inte får hända. Samtidigt det jag väntat på och hela tiden vetat kommer ske, och jag är så sjukt jävla glad över att min dotter har utegångsförbud och inte var ute den kvällen.

Saras ena kompis blev misshandlad av deras gemensamma kompis. Hon som jag förbjudit min dotter att umgås med, hon som jag sett misshandla andra jämnåriga tjejer, hon som är 14 år och utan problem tänker hoppa på en 60 årig kvinna för att slå henne. Den här tjejen som sedan hon kom in i min dotters vänskapskrets & umgänge bara ställt till det. Den här tjejen är helt labil. Hon är bara 14 år och man kan redan utstaka hennes framtid. Och nu har hon alltså misshandlat en av sina vänner, slagit och sparkat, slitit hennes hår och det pga att hon tyckte den andra tjejen ljugit! Är det en anledning till att slå på sin vän, lämna henne blodig och sårad utomhus och gå därifrån. Det var även 2 tjejer till som är deras vänner som står där och hjälper till att slå men väljer inte att gå emellan och stoppa misshandeln.

Jag är så jävla förbannad, ledsen, arg, chockad över hur dagens ungdomar fungerar. Hur de kan göra såhär mot dom som de kallar sina vänner, utan att ens ha ågren!

Den tjejen är nu polisanmäld igen, tror det är 4-5 polisanmälan mot henne pga misshandel, och lite undrar jag hur många ggr hon kan bli anmäld innan något radikalt händer…

Jag kan ärligt säga att jag vill att den här tjejen, och de andra 2, flyttar så långt bort ifrån Axelsberg som det bara går och inte kommer hit någonsin igen. Jag vet inte hur länge till jag kan sitta och höra, se utan att själv få agera. Hur länge till jag kan hålla mig själv tillbaka. Jag vet snart inte om jag kan stå till svars själv för mina handlingar.

Nä, nu blir det en Ritalin, sen toaletten och kanske ett test på att få upp julgardinerna igen..

Ha det bra!

Mitt vardag är upp å ner~

Standard

Det här med tonåringar. Det är inte lätt någonstans. Hon är ändå 14 (snart 15) & jag tycker vi varit ganska skonade från det hör med tonårsrevolter, problem, lögner, sex, alkohol, rökning osv.

Men det kan jag nog svälja nu. Nu får vi känna på hur det är att vara förälder till tonåring, och vet Du..?!? Vi har 4 till kommande tonåringar att ta itu med 😳

Det här är alltså bara början.

Jag försöker göra mitt yttersta och kör med öppna kort med henne. Och jag tror hon verkligen försöker vara så ärlig tillbaka hon förmår. Men ibland går det nog inte. På sätt å vis förstår jag, det gör jag faktiskt, men det betyder ju inte att mitt hjärta blöder och tårarna rinner.

Det är väldigt mycket ”bus” bland tonårstjejer här i Hägersten. Och med ordet ”bus” har jag då förmildrat sanningen.

Jag har gått varje torsdag i ca 5 vevors tid på möten med 4 andra föräldrar, där vi träffas med våra tonåringar och pratar! Pratar & pratar! Sätter ihop regler, ställer krav, försöker få fram lite sanning om vissa saker osv. Det har varit väldigt givande. Och vi kommer fortsätta med dessa träffar. Nu ska vi inom kort ha ett för bara oss föräldrar. Alltså första mötet utan barn, då vi har massor att prata om som kanske inte de behöver höra.

Det finns så mycket jag vill skriva men som jag inte kan skriva ner. Det kanske kommer senare, men just nu är det så fruktansvärt mycket som hänt på så väldigt kort tid att jag själv inte hinner med riktigt. Vissa saker är riktigt hemska. Alla är inte mitt barn med i, men kanske åskådare & det är heller inte okej.

Idag drogtestade vi vår dotter!

Och jag tackar gudarna, fåglarna, asfalten, ja ALLT för testet var NEGATIVT!!! Det kändes så jävla skönt att iaf se att hon inte har droger i kroppen. Anledningen till att vi drogtesta, behåller jag för mig själv. Vi kommer att överasska med drogtest lite då och då, för att hålla koll. Just nu har hon utegångsförbud pga rökning (cigaretter) & hur länge, det vet jag inte.

Ikväll kom mamma över o åt köttgryta med oss. Den blev riktigt bra. Hade fläskkarré, rödvin, vitlök, buljong, färska champinjoner, små gurkor som stektes med lite tomatpuré och mjöl. Sen fick det koka länge. Hade i morot på slutet. Riktigt gott blev det!

R är på julbord med sitt jobb ute på Fjäderholmarna. Jag & Sara har kollat på julfilmer, ätit chips med smak av julost, rekommenderas verkligen, pratat och bara tagit det lungt. Noel käkade hos en kompis och kom hem från henne vid typ 18.30 och han gick o la sig i rummet direkt. Så knappt sett honom nu ikväll. Imorgon ska vi ha i lite blå färg i hans tokblonda hår så lägger upp bild på det sen. Ebba & Max & Sigge sov allihopa innan klockan var 20.00. Så jäkla soft fredagskväll! Jag drack ett glas vin till maten, sen hade jag matkoma och bytte ut vinet mot en kopp te och sen vatten.

Nu är klockan way past my bedtime & jag ska ta o sova. Men känner mig inte trött riktigt. Missade att ta propavanen när jag tog melatoninet, så har inte fått den där trötthets effekten som jag behöver. Men får testa att somna ändå!

Godnatt!

Förlängt~

Standard

Sjukskriven ytterligare en månad. Det är inte alls vad jag vill vara just nu. Eller sjukskrivningen i sig skiter jag i, det är det här med att ha konstant smärta & värk som jag inte klarar av. Jag hade äntligen lagt till med nya vanor, nya rutiner. Fått i ordning på saker o ting och verkligen förändrat mitt liv. Inte så att jag helt tappat mig och nu är tillbaka på ruta 1, utan att jag måste avstå mina promenader och är mer stilla. Det funkar inte för mig psykiskt.

Jag har gått ner ca 7 kilo i vikt. Har tappat många centimetrar och känt mig så jävla stolt och stark! Idag var jag på vattengympa igen efter 3 veckors uppehåll. Fick ta det ganska lungt och inte använda benen fullt ut, men det var så skönt att vara där igen. Jag vill verkligen bara ha tillbaka mina funktioner. Ha tillbaka min rörlighet.

Idag (15/11) (pssst, påbörjade bloggen igår men var tvungen att bryta då Sigge vaknade) var jag hos sjukgymnasten igen. Hon skulle idag försöka töja ut mina muskler. Och det, kära du, gör man genom att hon drar ut leder,skelett,”någonting” och sen med all hennes tyngd sätter armbågen i muskeln och stretchar och drar. JÄTTESKÖNT!! Eller inte. Det kändes inte så farligt just då, det var nästan lite skönt men nu ikväll, aj aj aj!!! Det gör ont! Fick även akupunktur för första ggn i mitt liv. Det var säkert 18-25 nålar hon satte. Några gjorde riktigt on när hon satte dom andra kändes knappt. Kände mig lite snurrig och onykter när jag skulle gå därifrån. Men hon är helt underbar denna kvinna. Trevlig, duktig, noggrann, ödmjuk. Jag älskar att hå o ”plågas” hos Eva ♥️

Hade även läkartid igår på vårdcentralen. Blev sjukskriven 1 månad till och remiss är skickad för magnetröntgen (MR) och jag hoppas jag får en tid snabbt. Bara så jag får bekräftat vilken (om det är diskbråck) typ av diskbråck och om dom kanske kan försöka få bort det som ligger i kläm på något sätt. Nu är jag inne på 5te veckan med smärta.

Ja! Livet händer! Hela tiden! Det bara springer förbi o jag undrar just nu varför jag sitter på en läktare och tittar på när mitt liv bara rusar förbi. Jag vill gärna rusa med det.

Å andra sidan så är det här en prövning i mitt liv just nu. Jag måste gå igenom den här fasen för att komma ut starkare och kanske lärt mig något av det. Jag väljer att se det så!

#jagväljermig

Puss puss

Sjukgymnasten idag~

Standard

Träning. Fortfarande väldigt sne och jag kan inte böja mig åt vänster. Hon drog i mina ben och så fick jag nya övningar. Det här måste gå över snart! Det känns inte rimligt längre. Känns bara sjukt jobbigt att gå och ha ont! Och på måndag återgår gubben till jobbet då min sjukskrivning löper ut på söndag. Jag är lite rädd att få tillbaka de värsta besvären. Eller livrädd faktiskt. Jag vill aldrig igen ha såhär ont.

Tessan var här igår o tog en kaffe. Så himla trevligt och uppskattat. Hon har ändå en rejäl bit att åka och ändå kommer hon hit! Väldigt fint av henne!

Många skratt och tokerier blir det alltid när vi umgås. Bra att få ladda på batterierna lite!

Imorgon ska jag försöka ägna större delen åt att träna och sen bara ta det lugnt. Idag fick jag äntligen dammsuget och golven skurade. Det behövdes! Skurade med lite ättika i skurvattnet, det gör underverk för luften/doften inomhus. Lixom fräschar upp & lyfter hela hemmet. Utan att det luktar ättika. Bästa!

Annars händer inte mycket just nu. Det är sjukgymnasten 2-3 ggr i veckan, träna, vara med familjen. Jag längtar så tills jag kan gå och lämna på dagis igen. Så jag får komma ut lite. Nu blir det inte mycket utomhus. På tisdag ska jag iaf boka in vattengympa igen. Ska bli skönt att komma igång med det.

Nu ska jag se om jag hinner läsa 2-3 sidor i boken, men är så jäkla trött så kommer nog somna mitt i en mening.

Godnatt & SovGott!