Tag Archives: ångest

Tacksam, lycklig, lättad~

Standard

Jag hoppas verkligen alla känslorna ⬆️ får stanna kvar länge! Idag, ÄNTLIGEN, dränerades vätskan som kommit av bukspottskörtelinflammationen. Men fan vilken resa dit det varit. Robert har haft så ont. Bara mått sämre & sämre. Ingen smärtlindring alls. För att sjukvårdens ”automatiska doseringsmaskiner” INTE fungerat!

Och ingen levande människa kollar såklart om allt funkar, utan istället TROR dom att allt funkar fast man vid första anblicken när man tittar på Robert nästan kan Se Hans Smärta! Behöver inte vara läkare för det. Så i minst 2 dygn har han varit utan smärtlindring. Knappt kunnat andas, inte röra sig, inte äta.

Det finns så mycket mer jag skulle kunnat skriva om alla händelser sen i lördags, men mitt huvud är överbelastat just nu. Så många känslor har krigat i min kropp. Hjärnan har läst av minsta sak & analyserat. Maktlösheten har varit överväldigande. Och det är hur Jag känt.

Robert grät idag. Tårarna bara rann, han fick inte fram orden. Han behövde så mycket närhet, veta att allt ska bli bra. En hand att hålla, en klapp på kinden, sällskap. Jag har kunnat vara där nästan hela dagen idag. Och det är jag så glad för.

Vid 15 ca så blev han äntligen dränerad. Efter att stått först på en Prioriteringslista i ca 2 dagar! 2 dagar!! Prioriterad?!? Ordet prioriterad har tappat sin innebörd om du befinner dig på sjukhus. Det betyder ”Du får ligga i smärtor tills du verkligen ger upp”… Jag åkte upp igen till sjukhuset vid 18 tiden. Och den man jag såg i sjukhussängen var en ny människa! Det var som ett mirakel slagit in. Han kunde ta djupa andetag, han pratade, han log. Och all denna förbättring pga vätskan i buken sugits ut. På knappt 2,5 timme blev han som en ”ny” människa. Varför behövde han helt i onödan lida så extremt mycket???

Jag blev så glad. Varm i hjärtat. Kände ett lugn.. Såg Roberts lättnad. Såg honom känna hopp.

Nu hoppas jag att det går fort för honom att läka helt. Att det blir bättre och bättre varje dag.

Just nu är jag så extremt trött. Mycket tror jag det beror på att oron, ångesten & skräcken släppt. Jag har gått som en stålfjäder i 6 dagar. Inatt ska jag sova. Och det ska bli så jäkla skönt.

Fick det här messet från honom när jag kommit hem nu på kvällen

Det värmde så mycket att jag kände tårarna bränna.

Jag inser verkligen hur skört ett liv är. Hur något kan förändras på bara nån sekund. Att haka upp sig på små/stora saker ÄR inte värt det i slutänden. Tänk efter nog hur mycket negativitet Du vill ha i ditt liv. Ta till vara på varje sekund, älska så mycket du kan, visa dina känslor, våga vara älskad, våga älska. Tillåt dig känna, men slösa inte känslor på skit.

Jag inser att jag aldrig vill leva mitt liv utan Robert. Han är så viktig för mig. Jag älskar honom så ofantligt mycket!

Sänder kärlek till svägerskan som ringt, kämpat för Robert, åkt från Gnesta till Stockholm för sin brors skull. Svärmor som måste lidit så när hennes son ligger så sjuk på sjukhus. Mamma som hjälpt mig enormt mycket…

Tack för att Du läste ♥️

Annonser

Ett steg fram, två steg bak~

Standard

Så känns det som att det går i R sjukdomsförlopp. Ena dagen bra, andra dagen motgång, nästa gång stabilt efter oväntade händelser, och nu dåliga (oroande) besked igen.

Bara idag har 2 oväntade saker hänt. Och inte åt det positiva håller utan såklart negativa hållet. Jag saknar min man så sjukt mycket. Jag längtar efter hans doft i vårt hem, hans skratt, hans närvaro. Det är så tomt. Han behövs hos oss. Vi behöver honom så mycket.

Jag vill verkligen inte klaga eller gnälla om mig, men det här är min blogg, och självklart kommer jag ”beklaga” mig… Mitt inre är i kaos. Hela jag sitter ibland som åskådare och tror jag ser ett dåligt drama. Sen kastas jag in i verkligheten med raketfart och inser

fan, det här är mitt liv

(Borde förstått det på skådespelarna egentligen 🤯)

Barnen mår skit. Dom små förstår inte fullt ut, men de ser. Ser på mina ögon, mitt kroppsspråk, när jag svävar iväg helt, när jag får utbrott på en bananfluga. Dom ser & känner att något är fel. Frågar efter pappa såklart, men förstår inte varför han inte kommer hem.

Dom äldre är mer medvetna såklart. Nästan för medvetna. Jag försöker vara så öppen som möjligt utan att skapa mera oro. Men det är svårt. Jag har själv 1000 tankar att försöka hantera, och inte ens det klarar jag.

Jag lägger locket på. Jag stänger av. För det är det enda jag kan göra. Annars går jag under.

Jag har hjälp av mamma här hemma. På gott & ont. Kan säga såhär, man flyttar ”hemifrån” av en anledning. Det är inte underbart att bo ihop med sin mamma när man själv är vuxen och har barn. MEN hon hjälper mig på sitt sätt. Idag tex har hon gått till återvinningen med massa gamla glasflaskor o liknande, städat & skurat ur vår kyl, städat diskbänken, plockat och fixat inne på toaletten. Och framförallt är jag inte ensam. Jag kan inte grubbla mig djupt ner i tanketräsket, hon håller mig ändå flytande. Och i henne har Jag har någon som faktiskt leker med barnen, ritar & spelar spel. Hon tar Ziri på promenad. Hon finns hela tiden på sitt sätt. Och jag är tacksam! Men vet att jag visar det asdåligt. Jag har fortfarande så jäkla ont i benen. Och utan hemma hade jag gått under. Det inser tom envisa egotrippade jag.

Livet är tufft. Och väldigt skört. Vad som helst kan hända närsomhelst. Man vet aldrig när?

Vågar man då chansa på att bara låta livet rulla på, eller borde man ta till vara på varje sekund?

Jag ska varje dag hitta något vackert i situationer. Det ska bli en liten läxa till mig själv.. Att inte vara helt blind och bara låta livet passera.

Det var allt jag orkar idag.

Puss

Inget går enligt planen~

Standard

Hur mycket otur kan egentligen få drabba EN familj? Hur mycket prövningar ska man behöva utstå? Om det finns en Gud så sitter han/hon däruppe och asgarvar åt min familj just nu! Måste var hysteriskt roligt att se en sjukskriven mamma med konstant smärta ta hand om 3 småbarn ensam som dessutom är sjuka med feber, hosta och väldigt sänkt allmäntillstånd. Dessutom ska den lilla hunden ut och mamman som har svårt att gå, ska då rasta vovven såklart, men med 3 småbarn? Hur går man tillväga?

Och pappan i familjen åker in akut till sjukhus i lördags kväll pga smärtor i mellangärdet. Det visar sig att han har fått hål i magsäcken och måste opereras. Jag tror det kallas ”perforerat magsår” men är inte säker. Nu ligger han på sjukhus och oroar sig för mig, jag är hemma och oroar mig för honom. Hur kan det vara rättvist någonstans????

Han är nu opererad, ligger med slang genom näsan ner i magsäcken, och efter operation har han även dränage från magen.

Jag lider med min man. Den smärtan han hade här hemma var hemsk. Jag är så glad att jag stod på mig och tvingade honom att åka till akuten. För envis som han är skulle han såklart inte åka upp. Tur att han gjorde det, vem vet hur mycket värre det kunnat bli om han inte fått så snabb hjälp som han fick.

Men alla problem kvarstår. Nu kommer han bli sjukskriven med restriktioner (såklart) och det är ju en självklarhet. Men jag ser problemen som nu kommer. Nu är vi 2 vuxna med olika former av handikapp, och 5 barn som kräver sitt & en liten oskyldig hund som blir missunnad.

Tro mig, jag kommer göra allt för att R ska kunna få vila och läka, jag kommer lägga bort min smärta och köra på. Men med risk för att jag kommer få mera värk och så, men det får jag ta.

Min mamma ska ta vab för barnen för att hjälpa mig, istället är hon nu hemma och agerar psykolog till min missbrukande storebror!

PRIORITERINGAR!!! Betyder inte mycket för somliga!

Varför ska allt hända oss OCH alltid på en och samma gång?

Önskar alla en fin dag!

Tror inte min ritta funkar~

Standard

Jag har så jäkla svårt att avsluta det jag påbörjat.. Nu har jag världens jobb här med julgardiner.. Jag har lyckats hitta gardinerna som ska upp i alla rum, men där dog min ork och koncentrationen försvann helt och nu ligger jag i soffan o bloggar, retar sönder mig på att Max klappar händerna i otakt till barnprogrammets jingel, Sara stör mig genom att fråga mig hela tiden om hur hon ska lägga gravyr på ett glas gon vill köpa till sin pappa i julklapp. Julgardinerna ligger nu ihopvikta på bordet. Jag blir knäpp, varför kan jag inte koncentrera mig klart på en sak? Jag tror det nu är dags för mig att ta min oåfyllning av Ritalin, slarvat med det väldigt mycket senaste månaderna.

Igår hände det som inte får hända. Samtidigt det jag väntat på och hela tiden vetat kommer ske, och jag är så sjukt jävla glad över att min dotter har utegångsförbud och inte var ute den kvällen.

Saras ena kompis blev misshandlad av deras gemensamma kompis. Hon som jag förbjudit min dotter att umgås med, hon som jag sett misshandla andra jämnåriga tjejer, hon som är 14 år och utan problem tänker hoppa på en 60 årig kvinna för att slå henne. Den här tjejen som sedan hon kom in i min dotters vänskapskrets & umgänge bara ställt till det. Den här tjejen är helt labil. Hon är bara 14 år och man kan redan utstaka hennes framtid. Och nu har hon alltså misshandlat en av sina vänner, slagit och sparkat, slitit hennes hår och det pga att hon tyckte den andra tjejen ljugit! Är det en anledning till att slå på sin vän, lämna henne blodig och sårad utomhus och gå därifrån. Det var även 2 tjejer till som är deras vänner som står där och hjälper till att slå men väljer inte att gå emellan och stoppa misshandeln.

Jag är så jävla förbannad, ledsen, arg, chockad över hur dagens ungdomar fungerar. Hur de kan göra såhär mot dom som de kallar sina vänner, utan att ens ha ågren!

Den tjejen är nu polisanmäld igen, tror det är 4-5 polisanmälan mot henne pga misshandel, och lite undrar jag hur många ggr hon kan bli anmäld innan något radikalt händer…

Jag kan ärligt säga att jag vill att den här tjejen, och de andra 2, flyttar så långt bort ifrån Axelsberg som det bara går och inte kommer hit någonsin igen. Jag vet inte hur länge till jag kan sitta och höra, se utan att själv få agera. Hur länge till jag kan hålla mig själv tillbaka. Jag vet snart inte om jag kan stå till svars själv för mina handlingar.

Nä, nu blir det en Ritalin, sen toaletten och kanske ett test på att få upp julgardinerna igen..

Ha det bra!

Så ont~

Standard

Jag ger upp. Jag inser nu att min envishet och dumhet gör att jag nu behöver ha mer ont än vad som är rimligt. Jag kan knappt gå nu igen. Jag lyckad hasa mig fram med sned rygg och tårar i ögona. Varje steg skär som knivar genom rygg och högra låret. Att sitta gör svin ont, toabesöken är svåra. Kan man inte sitta, ja tänk svälja hur ett toabesök då ser ut.

Jag önskar inte någon ischias. Inte någon. Det påverkar mitt psykiska mående, påverkar min familj, inte bara jag som blir drabbad av det här. Jag har smärtan, familjen måste genomlida mitt humör. Jag är inte van att titta på när andra gör saker. Jag är van att jag gör saker. Nu kan jag verkligen inte göra något.

Måste ringa läkaren imorgon o försöka få mera värkmedecin. Jag hatar ”flum”tabletter och undviker gärna att ta dom, men det här är nog enda ggn i mitt liv jag kan erkänna att utan dom kommer jag gå under. Jag kan knappt andas av smärtan nu, hur det känns då att aldrig ta något för att dämpa det onda, vågar jag inte tänka på. Då går jag sönder i själen.

Jag hatar mitt tillstånd. Jag hatar ischias. Jag hatar att ha ont. Jag hatar att inte kunna gå på vattengympan. Jag hatar mig just nu.

Over and out

Hahaha~

Standard

Dessa sjuka raggningsmejl alltså.. Fått mail från vad som är en supersöt tjej i stringtrosor som ”bara vill ha lite skoj” och som inte haft pojkvän på flera år o heller inte är säker på om det är det hon vill ha, så nu ville hon träffa mig😂

Jag trodde jag skulle skratta på mig när jag läste och kolla på bilden.. Så himla oseriöst och löjligt!

Tycker synd om den stackarn som faktiskt går på dessa utskick och trycker sig vidare på länkar och Gud vet vad!

Idag var Ebbas första dag själv på dagis. Det hade gått sådär. Max hade fått henne att lämna grinden och gå och leka på gården. Sen när de skulle in vägrade dock Ebba. Sen oturligt nog så halkar hon inomhus precis innan lunchen och då vägrade hon sitta med vid bordet, satt istället under bordet och somnade nästan. Men hon somnade inte på vilan…

Alltså min underbara bestämda lilla tjej! Oj vad det kommer dröja innan hon kommer lita till fullo på personalen. Och vad jag inte längtar tills på måndag då R jobbar och jag ska lämna.. Kommer bli kaos en tid framöver, det sista jag behöver just nu.

Igår tex, gick jag fram o tillbaka mellan garage och vår ytterdörr 6 jäkla ggr innan jag tillslut gjorde rätt. Jag glömde först mina hemnycklar och mobilen i bilen. Kommer på att jag inte kommer in i garaget utan min nyckelknippa, slutade med att jag gick till garaget o ner till bilen för att upptäcka att jag glömt bilnycklarna i vagnen som stod hos svärmor, för Sigge fick stanna dör när jag lånade hennes garagenycklar…..

Aaaahh, orkar inte ens skriva alla turer det blev, men jag har helt tappat minnet. Jag har blivit en guldfisk i hjärnan. Misstänker att jag är så sönderstressad att ”väggen” är farligt nära.. Borde ta upp detta med psykiatrin, men vem orkar? Och hur ska jag komma ihåg? Jag vet ingenting längre.

I helgen blir det inget landet. Ungarna vill inte & jag har ingen större lust heller. Trodde ev vi skulle fiskat kräftor, men vi har tillräckligt till vår kräftskiva, och dom andra verkar inte intresserade av att ha en gemensam, så då skiter jag oxå i det.

Däremot hade vi egentligen behövt åka ut o begrava Tjejen, men åka ut för att gräva en grop och sen hem, det kostar för mycket bensin. Vet inte hur vi ska göra med henne nu.. Hon är fryst, så ingen fara så med katten.

Så i helgen blir det lugnt, vila från promenader osv. Nästa vecka dock så är det på’t igen.

Ha en god natt!

Det hoppas jag på!

3dje natten i rad nu som Sigge vaknar 2-4 ggr per natt o gråter. Min sömn suger just nu! Och har man någon hjälp? Nej för R sover på soffan och jag har ensamt ansvar om de 3 yngsta varje jä*%#a natt!

Så, so long suckers 🤘🏻😉

Beslutet är taget~

Standard

Nu är det dags för vår katt att lämna betongdjungeln och gå vidare över de gröna fälten och flytta till katthimlen. Tjejen har tappat kontrollen över sina bakben. Misstänker att hon kanske fått en mindre hjärnblödning.

Kl 19 ikväll åker vi med henne. Det är väldigt jobbigt, jag hade väl ställt in mig på det här för nån/några veckor sen, men R har haft mycket svårare att acceptera. Men igår såg han själv att det går inte längre att hålla henne vid liv. Hon har inte ont, hon ”gråter” inte, men kan knappt gå, kan inte hoppa & hör inget längre.

18 år fick vi äran att ha henne i vårat liv. 18 år med en rolig, trogen, envis & mysig katt. Vi kommer alltid minnas henne. Hon lämnar ett tomrum efter sig, men kommer följa oss ändå i våra tankar & hjärtan.

Beslutet är fattat och nu är det det värsta kvar. Att följa henne till sista andetaget..

Det är skitjobbigt att vara själv hemma med Sigge och Tjejen. Jag vågar inte kolla till henne heller. Har bokat tvättstugan kl 14 för att få annat att tänka på. Just nu sover Siggis så jag ska väl ta och sysselsätta mig med något och hoppas att klockan blir 14 snabbt.

Ebba börjar på dagis idag. Tårarna brände i morse när jag vinkade av henne & Max. Känns otroligt konstigt att bara ha ett barn hemma. Känns olustigt..

Mycket har hänt på sista tiden, många saker som har påverkat mig negativt. Mitt beteende mot andra har varit under all kritik. Och så har jag tyvärr druckit när saker & känslor, outtalade ord, legat o pyrt under ytan och då har jag helt tappat mina begrepp när jag druckit. Jag har varit elak. Jag har gjort så många fel och det får jag bära med mig. Jag kan inte mer än att Be om ursäkt, säga Förlåt, och nu gå vidare. Jag har fått mig en tankeställare. Jag har insett vart det brister. Jag behöver hitta mig igen och jobba på mig. Att förlåta mig själv är det svåraste. Och det vettefan om jag kan. Kanske måste jag acceptera. Och gå vidare… Först och prio 1 är att min familj ska förstå hur mycket jag älskar dom, hur viktiga de är för mig, och jag kan bara hoppas att de kan återfå förtroendet för mig och vilja leva med mig.. Det är min främsta prio just nu..

Men just idag, tänker jag inte göra annat än att sakta ta in att en av mina bästa vänner nu lämnar jordelivet.

Ha det bra!

Hanna