Tag Archives: familj

Tacksam, lycklig, lättad~

Standard

Jag hoppas verkligen alla känslorna ⬆️ får stanna kvar länge! Idag, ÄNTLIGEN, dränerades vätskan som kommit av bukspottskörtelinflammationen. Men fan vilken resa dit det varit. Robert har haft så ont. Bara mått sämre & sämre. Ingen smärtlindring alls. För att sjukvårdens ”automatiska doseringsmaskiner” INTE fungerat!

Och ingen levande människa kollar såklart om allt funkar, utan istället TROR dom att allt funkar fast man vid första anblicken när man tittar på Robert nästan kan Se Hans Smärta! Behöver inte vara läkare för det. Så i minst 2 dygn har han varit utan smärtlindring. Knappt kunnat andas, inte röra sig, inte äta.

Det finns så mycket mer jag skulle kunnat skriva om alla händelser sen i lördags, men mitt huvud är överbelastat just nu. Så många känslor har krigat i min kropp. Hjärnan har läst av minsta sak & analyserat. Maktlösheten har varit överväldigande. Och det är hur Jag känt.

Robert grät idag. Tårarna bara rann, han fick inte fram orden. Han behövde så mycket närhet, veta att allt ska bli bra. En hand att hålla, en klapp på kinden, sällskap. Jag har kunnat vara där nästan hela dagen idag. Och det är jag så glad för.

Vid 15 ca så blev han äntligen dränerad. Efter att stått först på en Prioriteringslista i ca 2 dagar! 2 dagar!! Prioriterad?!? Ordet prioriterad har tappat sin innebörd om du befinner dig på sjukhus. Det betyder ”Du får ligga i smärtor tills du verkligen ger upp”… Jag åkte upp igen till sjukhuset vid 18 tiden. Och den man jag såg i sjukhussängen var en ny människa! Det var som ett mirakel slagit in. Han kunde ta djupa andetag, han pratade, han log. Och all denna förbättring pga vätskan i buken sugits ut. På knappt 2,5 timme blev han som en ”ny” människa. Varför behövde han helt i onödan lida så extremt mycket???

Jag blev så glad. Varm i hjärtat. Kände ett lugn.. Såg Roberts lättnad. Såg honom känna hopp.

Nu hoppas jag att det går fort för honom att läka helt. Att det blir bättre och bättre varje dag.

Just nu är jag så extremt trött. Mycket tror jag det beror på att oron, ångesten & skräcken släppt. Jag har gått som en stålfjäder i 6 dagar. Inatt ska jag sova. Och det ska bli så jäkla skönt.

Fick det här messet från honom när jag kommit hem nu på kvällen

Det värmde så mycket att jag kände tårarna bränna.

Jag inser verkligen hur skört ett liv är. Hur något kan förändras på bara nån sekund. Att haka upp sig på små/stora saker ÄR inte värt det i slutänden. Tänk efter nog hur mycket negativitet Du vill ha i ditt liv. Ta till vara på varje sekund, älska så mycket du kan, visa dina känslor, våga vara älskad, våga älska. Tillåt dig känna, men slösa inte känslor på skit.

Jag inser att jag aldrig vill leva mitt liv utan Robert. Han är så viktig för mig. Jag älskar honom så ofantligt mycket!

Sänder kärlek till svägerskan som ringt, kämpat för Robert, åkt från Gnesta till Stockholm för sin brors skull. Svärmor som måste lidit så när hennes son ligger så sjuk på sjukhus. Mamma som hjälpt mig enormt mycket…

Tack för att Du läste ♥️

Annonser

Inget går enligt planen~

Standard

Hur mycket otur kan egentligen få drabba EN familj? Hur mycket prövningar ska man behöva utstå? Om det finns en Gud så sitter han/hon däruppe och asgarvar åt min familj just nu! Måste var hysteriskt roligt att se en sjukskriven mamma med konstant smärta ta hand om 3 småbarn ensam som dessutom är sjuka med feber, hosta och väldigt sänkt allmäntillstånd. Dessutom ska den lilla hunden ut och mamman som har svårt att gå, ska då rasta vovven såklart, men med 3 småbarn? Hur går man tillväga?

Och pappan i familjen åker in akut till sjukhus i lördags kväll pga smärtor i mellangärdet. Det visar sig att han har fått hål i magsäcken och måste opereras. Jag tror det kallas ”perforerat magsår” men är inte säker. Nu ligger han på sjukhus och oroar sig för mig, jag är hemma och oroar mig för honom. Hur kan det vara rättvist någonstans????

Han är nu opererad, ligger med slang genom näsan ner i magsäcken, och efter operation har han även dränage från magen.

Jag lider med min man. Den smärtan han hade här hemma var hemsk. Jag är så glad att jag stod på mig och tvingade honom att åka till akuten. För envis som han är skulle han såklart inte åka upp. Tur att han gjorde det, vem vet hur mycket värre det kunnat bli om han inte fått så snabb hjälp som han fick.

Men alla problem kvarstår. Nu kommer han bli sjukskriven med restriktioner (såklart) och det är ju en självklarhet. Men jag ser problemen som nu kommer. Nu är vi 2 vuxna med olika former av handikapp, och 5 barn som kräver sitt & en liten oskyldig hund som blir missunnad.

Tro mig, jag kommer göra allt för att R ska kunna få vila och läka, jag kommer lägga bort min smärta och köra på. Men med risk för att jag kommer få mera värk och så, men det får jag ta.

Min mamma ska ta vab för barnen för att hjälpa mig, istället är hon nu hemma och agerar psykolog till min missbrukande storebror!

PRIORITERINGAR!!! Betyder inte mycket för somliga!

Varför ska allt hända oss OCH alltid på en och samma gång?

Önskar alla en fin dag!

Mitt vardag är upp å ner~

Standard

Det här med tonåringar. Det är inte lätt någonstans. Hon är ändå 14 (snart 15) & jag tycker vi varit ganska skonade från det hör med tonårsrevolter, problem, lögner, sex, alkohol, rökning osv.

Men det kan jag nog svälja nu. Nu får vi känna på hur det är att vara förälder till tonåring, och vet Du..?!? Vi har 4 till kommande tonåringar att ta itu med 😳

Det här är alltså bara början.

Jag försöker göra mitt yttersta och kör med öppna kort med henne. Och jag tror hon verkligen försöker vara så ärlig tillbaka hon förmår. Men ibland går det nog inte. På sätt å vis förstår jag, det gör jag faktiskt, men det betyder ju inte att mitt hjärta blöder och tårarna rinner.

Det är väldigt mycket ”bus” bland tonårstjejer här i Hägersten. Och med ordet ”bus” har jag då förmildrat sanningen.

Jag har gått varje torsdag i ca 5 vevors tid på möten med 4 andra föräldrar, där vi träffas med våra tonåringar och pratar! Pratar & pratar! Sätter ihop regler, ställer krav, försöker få fram lite sanning om vissa saker osv. Det har varit väldigt givande. Och vi kommer fortsätta med dessa träffar. Nu ska vi inom kort ha ett för bara oss föräldrar. Alltså första mötet utan barn, då vi har massor att prata om som kanske inte de behöver höra.

Det finns så mycket jag vill skriva men som jag inte kan skriva ner. Det kanske kommer senare, men just nu är det så fruktansvärt mycket som hänt på så väldigt kort tid att jag själv inte hinner med riktigt. Vissa saker är riktigt hemska. Alla är inte mitt barn med i, men kanske åskådare & det är heller inte okej.

Idag drogtestade vi vår dotter!

Och jag tackar gudarna, fåglarna, asfalten, ja ALLT för testet var NEGATIVT!!! Det kändes så jävla skönt att iaf se att hon inte har droger i kroppen. Anledningen till att vi drogtesta, behåller jag för mig själv. Vi kommer att överasska med drogtest lite då och då, för att hålla koll. Just nu har hon utegångsförbud pga rökning (cigaretter) & hur länge, det vet jag inte.

Ikväll kom mamma över o åt köttgryta med oss. Den blev riktigt bra. Hade fläskkarré, rödvin, vitlök, buljong, färska champinjoner, små gurkor som stektes med lite tomatpuré och mjöl. Sen fick det koka länge. Hade i morot på slutet. Riktigt gott blev det!

R är på julbord med sitt jobb ute på Fjäderholmarna. Jag & Sara har kollat på julfilmer, ätit chips med smak av julost, rekommenderas verkligen, pratat och bara tagit det lungt. Noel käkade hos en kompis och kom hem från henne vid typ 18.30 och han gick o la sig i rummet direkt. Så knappt sett honom nu ikväll. Imorgon ska vi ha i lite blå färg i hans tokblonda hår så lägger upp bild på det sen. Ebba & Max & Sigge sov allihopa innan klockan var 20.00. Så jäkla soft fredagskväll! Jag drack ett glas vin till maten, sen hade jag matkoma och bytte ut vinet mot en kopp te och sen vatten.

Nu är klockan way past my bedtime & jag ska ta o sova. Men känner mig inte trött riktigt. Missade att ta propavanen när jag tog melatoninet, så har inte fått den där trötthets effekten som jag behöver. Men får testa att somna ändå!

Godnatt!

Sjukgymnasten idag~

Standard

Träning. Fortfarande väldigt sne och jag kan inte böja mig åt vänster. Hon drog i mina ben och så fick jag nya övningar. Det här måste gå över snart! Det känns inte rimligt längre. Känns bara sjukt jobbigt att gå och ha ont! Och på måndag återgår gubben till jobbet då min sjukskrivning löper ut på söndag. Jag är lite rädd att få tillbaka de värsta besvären. Eller livrädd faktiskt. Jag vill aldrig igen ha såhär ont.

Tessan var här igår o tog en kaffe. Så himla trevligt och uppskattat. Hon har ändå en rejäl bit att åka och ändå kommer hon hit! Väldigt fint av henne!

Många skratt och tokerier blir det alltid när vi umgås. Bra att få ladda på batterierna lite!

Imorgon ska jag försöka ägna större delen åt att träna och sen bara ta det lugnt. Idag fick jag äntligen dammsuget och golven skurade. Det behövdes! Skurade med lite ättika i skurvattnet, det gör underverk för luften/doften inomhus. Lixom fräschar upp & lyfter hela hemmet. Utan att det luktar ättika. Bästa!

Annars händer inte mycket just nu. Det är sjukgymnasten 2-3 ggr i veckan, träna, vara med familjen. Jag längtar så tills jag kan gå och lämna på dagis igen. Så jag får komma ut lite. Nu blir det inte mycket utomhus. På tisdag ska jag iaf boka in vattengympa igen. Ska bli skönt att komma igång med det.

Nu ska jag se om jag hinner läsa 2-3 sidor i boken, men är så jäkla trött så kommer nog somna mitt i en mening.

Godnatt & SovGott!

30 oktober 2017~

Standard

Idag är dagen här.. Dagen jag våndats över. Att faktiskt vara tvungen att inse att jag inte längre har någon bebis! Att min bebis nu är 1 år. Att han är min sista bebis och att jag inte kommer få flera barn.

Jahaja dock vara nöjd. Och det är jag såklart, mer än nöjd. Jag är så lycklig o stolt över mina 5 barn. Trots diagnoser och svårigheter så har jag 5 friska, starka och fantastiska ungar.

Och idag fyller han, min lilla bebis, 1 år. Han, som kom med akut kejsarsnitt, som var så värd all väntan, all smärta. Som utvecklats till en otroligt charmig och glad individ. Som följer med på allt, anpassar sig otroligt efter alla måsten som han är tvungen att följa med på. Som får mitt hjärta att svämma över av kärlek när han tittar på mig med glittrande pepparkorns-ögon och leende mun. Som älskar att dansa med sin äldre syskon. Som kräver minst 50 kramar varje dag för att vara helt nöjd.

Älskade fina underbara Sigge!

Du blev den som slöt ihop cirkeln. Som fullbordade vår familj på 7. Och aldrig har jag ångrat en sekund!

Jag är världens lyckligaste 5 barns mor! Världens mest stoltaste mamma till alla Ni mina ungar! Tack för att jag får äran att vara med er varje dag!

30 oktober 2017

Sigge Oskar Jonny Silver

Mammas lilla Pigglet/Piggekott/Piggis/Älskling

Så ont~

Standard

Jag ger upp. Jag inser nu att min envishet och dumhet gör att jag nu behöver ha mer ont än vad som är rimligt. Jag kan knappt gå nu igen. Jag lyckad hasa mig fram med sned rygg och tårar i ögona. Varje steg skär som knivar genom rygg och högra låret. Att sitta gör svin ont, toabesöken är svåra. Kan man inte sitta, ja tänk svälja hur ett toabesök då ser ut.

Jag önskar inte någon ischias. Inte någon. Det påverkar mitt psykiska mående, påverkar min familj, inte bara jag som blir drabbad av det här. Jag har smärtan, familjen måste genomlida mitt humör. Jag är inte van att titta på när andra gör saker. Jag är van att jag gör saker. Nu kan jag verkligen inte göra något.

Måste ringa läkaren imorgon o försöka få mera värkmedecin. Jag hatar ”flum”tabletter och undviker gärna att ta dom, men det här är nog enda ggn i mitt liv jag kan erkänna att utan dom kommer jag gå under. Jag kan knappt andas av smärtan nu, hur det känns då att aldrig ta något för att dämpa det onda, vågar jag inte tänka på. Då går jag sönder i själen.

Jag hatar mitt tillstånd. Jag hatar ischias. Jag hatar att ha ont. Jag hatar att inte kunna gå på vattengympan. Jag hatar mig just nu.

Over and out

Inte haft något att skriva om~

Standard

Dagarna rullar på och allt bara flyter på. Lämningarna av Max & Ebba går bra och så länge det inte spöregnar så älskar jag den promenaden på morgonen. Imorgon har jag en känsla av att det kommer bli ganska blött, tur att jag köpt en regnkappa!! Den kommer väl tillhands nu :).

Jag väntar på något stort. Det brister nästan i mig av spänning! Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen! Men… Förhoppningsvis är det snart säkert att släppa bomben 🙊

Den här veckan som kommer så har vi Bup med Noel på tisdag. Ska träffa läkare & sjuksköterska och förhoppningsvis kan vi få prova att ge Ritalin 10 mg snabbverkande 2 ggr om dagen istället för dessa långtidsverkande kapslar som han inte reagerar bra på.

Förra veckan var Maxs hos reumatologen för utredning. Stefan (samma dr som Sara) kände, klämde & det fanns många frågetecken, men inget helt uppenbart, så han fick lämna blodprover, 6 rör, samt urinprov. Han var så duktig. Sa inte ett ljud när dom stack. Så sjukt lik Sara han är på det sättet, precis som i kroppen, lite därför man känner en viss oro för honom. Men vi skulle fortsätta iaktta, försöka skriva ner en notering när han säger/påvisar smärta/ömma leder. Som vanligt, vänta & se!

På tisdag är det vattengympa igen, JIPPIE, så jag längtar till tisdagar numera, och på torsdag har vi slagit på stort och ska prova djupvattengympa med Tabata inslag. Ska bli riktigt spännande. Man får ett flytbälte på sig så det är inte så att man trampar vatten konstant i 45 minuter. Då skulle jag drunknat!

I helgen har jag rensat ur min byrå, kastade en halv sopsäck med trasiga & förstörda kläder. Mamma tog några tunikor o så.

Sen hjälpte hon mig att frosta av vår frys, det var väldigt nödvändigt. Robert & Max var på landet och fyllde på vedförrådet. Det måste ju fixas men ingen annan visar intresse för landet så då faller det på oss. Som vanligt!

Idag lyckades jag tillslut övertala R att börja rensa sin garderob oxå, då han & Noel ska byta garderober. Från Noels garderob blev det nästan en full sopsäck med urtvättade, trasiga, fläckiga kläder. Nu har han riktigt fint i sin nya garderob i deras sovrum. Jag har nu Saras gamla garderob, hon har fått en ny som står i deras rum. Noel flyttade in i en platsbyggd garderob i deras rum och R flyttade därifrån ut i hallen där N hade sina kläder förut. Jag bodde i en trasig malm byrå i vardagsrummet, men har nu flyttat in i Saras gamla i hallen. Ebba & Max delar på en av de platsbyggda i Sara & Noels rum, och Sigge har två lådor i Rs garderob!!

Jag förstår att det där var skit krångligt för nån som aldrig varit hemma hos oss, men nu känns det lite bra att barnen har sina kläder i sina rum. Och jag & R behöver inte gå in i deras rum för att hämta våra kläder.

Dessutom håller jag på att röja ordentligt här hemma, så den trasiga Malm byrån ska kastas, den svarta Kallax med 4 fack i hallen ska bytas ut mot en vit som just nu bor i storbarnens rum. Ska bara ta mig i kragen att skifta dom två och sen sätta ut svarta Kallax på annons. Den får flytta till någon annan.

Mitt mål är förändring.

Jag är så less på hur trångt vi bor och hur det påverkar mig psykiskt och även min familj, så jag gör mitt yttersta varje dag för att hitta lite mer utrymme, röja bort onödigt skit.

Är inne i en fas och säljer av barnkläder i massor. Har även plockat ur kläder jag fått låna av Veronica och packat ber så får dom det när de kommer hem från Egypten. Har lixom inte plats för det här hemma. Har fixat en liten väska där jag lagt kläder jag ska sälja, lägger ut i ”barnkläder dygnsauktion från 10:- pp” på Facebook, så nu har jag lite kläder att sälja i 2-3 veckor. Det gör ont dock, att inse att vi inte får fler barn. Att nu är det slut med bebiskläder på flera år. Nästa gång är när jag blir mormor/farmor.. Sjukt egentligen!

Jag är ju absolut inte missnöjd med min familj. Vi är alldeles perfekta i vårt team, men det här med bebisar är så sjukt…..beroendeframkallande!!!

Men äsch, ska plugga och bli något. Göra skillnad i andra människors liv. Förverkliga mig!

De ni, Det är mitt mål i livet!

Tack för titten! Hoppas ni får en skön & godnatt och att ni inte blir dyngsura imorgon 💙

Puss puss