Tag Archives: npffamilj

Inget går enligt planen~

Standard

Hur mycket otur kan egentligen få drabba EN familj? Hur mycket prövningar ska man behöva utstå? Om det finns en Gud så sitter han/hon däruppe och asgarvar åt min familj just nu! Måste var hysteriskt roligt att se en sjukskriven mamma med konstant smärta ta hand om 3 småbarn ensam som dessutom är sjuka med feber, hosta och väldigt sänkt allmäntillstånd. Dessutom ska den lilla hunden ut och mamman som har svårt att gå, ska då rasta vovven såklart, men med 3 småbarn? Hur går man tillväga?

Och pappan i familjen åker in akut till sjukhus i lördags kväll pga smärtor i mellangärdet. Det visar sig att han har fått hål i magsäcken och måste opereras. Jag tror det kallas ”perforerat magsår” men är inte säker. Nu ligger han på sjukhus och oroar sig för mig, jag är hemma och oroar mig för honom. Hur kan det vara rättvist någonstans????

Han är nu opererad, ligger med slang genom näsan ner i magsäcken, och efter operation har han även dränage från magen.

Jag lider med min man. Den smärtan han hade här hemma var hemsk. Jag är så glad att jag stod på mig och tvingade honom att åka till akuten. För envis som han är skulle han såklart inte åka upp. Tur att han gjorde det, vem vet hur mycket värre det kunnat bli om han inte fått så snabb hjälp som han fick.

Men alla problem kvarstår. Nu kommer han bli sjukskriven med restriktioner (såklart) och det är ju en självklarhet. Men jag ser problemen som nu kommer. Nu är vi 2 vuxna med olika former av handikapp, och 5 barn som kräver sitt & en liten oskyldig hund som blir missunnad.

Tro mig, jag kommer göra allt för att R ska kunna få vila och läka, jag kommer lägga bort min smärta och köra på. Men med risk för att jag kommer få mera värk och så, men det får jag ta.

Min mamma ska ta vab för barnen för att hjälpa mig, istället är hon nu hemma och agerar psykolog till min missbrukande storebror!

PRIORITERINGAR!!! Betyder inte mycket för somliga!

Varför ska allt hända oss OCH alltid på en och samma gång?

Önskar alla en fin dag!

Annonser

Förlängt~

Standard

Sjukskriven ytterligare en månad. Det är inte alls vad jag vill vara just nu. Eller sjukskrivningen i sig skiter jag i, det är det här med att ha konstant smärta & värk som jag inte klarar av. Jag hade äntligen lagt till med nya vanor, nya rutiner. Fått i ordning på saker o ting och verkligen förändrat mitt liv. Inte så att jag helt tappat mig och nu är tillbaka på ruta 1, utan att jag måste avstå mina promenader och är mer stilla. Det funkar inte för mig psykiskt.

Jag har gått ner ca 7 kilo i vikt. Har tappat många centimetrar och känt mig så jävla stolt och stark! Idag var jag på vattengympa igen efter 3 veckors uppehåll. Fick ta det ganska lungt och inte använda benen fullt ut, men det var så skönt att vara där igen. Jag vill verkligen bara ha tillbaka mina funktioner. Ha tillbaka min rörlighet.

Idag (15/11) (pssst, påbörjade bloggen igår men var tvungen att bryta då Sigge vaknade) var jag hos sjukgymnasten igen. Hon skulle idag försöka töja ut mina muskler. Och det, kära du, gör man genom att hon drar ut leder,skelett,”någonting” och sen med all hennes tyngd sätter armbågen i muskeln och stretchar och drar. JÄTTESKÖNT!! Eller inte. Det kändes inte så farligt just då, det var nästan lite skönt men nu ikväll, aj aj aj!!! Det gör ont! Fick även akupunktur för första ggn i mitt liv. Det var säkert 18-25 nålar hon satte. Några gjorde riktigt on när hon satte dom andra kändes knappt. Kände mig lite snurrig och onykter när jag skulle gå därifrån. Men hon är helt underbar denna kvinna. Trevlig, duktig, noggrann, ödmjuk. Jag älskar att hå o ”plågas” hos Eva ♥️

Hade även läkartid igår på vårdcentralen. Blev sjukskriven 1 månad till och remiss är skickad för magnetröntgen (MR) och jag hoppas jag får en tid snabbt. Bara så jag får bekräftat vilken (om det är diskbråck) typ av diskbråck och om dom kanske kan försöka få bort det som ligger i kläm på något sätt. Nu är jag inne på 5te veckan med smärta.

Ja! Livet händer! Hela tiden! Det bara springer förbi o jag undrar just nu varför jag sitter på en läktare och tittar på när mitt liv bara rusar förbi. Jag vill gärna rusa med det.

Å andra sidan så är det här en prövning i mitt liv just nu. Jag måste gå igenom den här fasen för att komma ut starkare och kanske lärt mig något av det. Jag väljer att se det så!

#jagväljermig

Puss puss

Sjukgymnasten idag~

Standard

Träning. Fortfarande väldigt sne och jag kan inte böja mig åt vänster. Hon drog i mina ben och så fick jag nya övningar. Det här måste gå över snart! Det känns inte rimligt längre. Känns bara sjukt jobbigt att gå och ha ont! Och på måndag återgår gubben till jobbet då min sjukskrivning löper ut på söndag. Jag är lite rädd att få tillbaka de värsta besvären. Eller livrädd faktiskt. Jag vill aldrig igen ha såhär ont.

Tessan var här igår o tog en kaffe. Så himla trevligt och uppskattat. Hon har ändå en rejäl bit att åka och ändå kommer hon hit! Väldigt fint av henne!

Många skratt och tokerier blir det alltid när vi umgås. Bra att få ladda på batterierna lite!

Imorgon ska jag försöka ägna större delen åt att träna och sen bara ta det lugnt. Idag fick jag äntligen dammsuget och golven skurade. Det behövdes! Skurade med lite ättika i skurvattnet, det gör underverk för luften/doften inomhus. Lixom fräschar upp & lyfter hela hemmet. Utan att det luktar ättika. Bästa!

Annars händer inte mycket just nu. Det är sjukgymnasten 2-3 ggr i veckan, träna, vara med familjen. Jag längtar så tills jag kan gå och lämna på dagis igen. Så jag får komma ut lite. Nu blir det inte mycket utomhus. På tisdag ska jag iaf boka in vattengympa igen. Ska bli skönt att komma igång med det.

Nu ska jag se om jag hinner läsa 2-3 sidor i boken, men är så jäkla trött så kommer nog somna mitt i en mening.

Godnatt & SovGott!

Sjukgymnast & vårdcentral~

Standard

Idag kl 9.00 hade jag sjukgymnasten i Bredäng. Jag svor, grät och var allmänt tjurig när jag skulle ta mig hemifrån och dit. Hade så djävulskt ont, men fick sällskap av Noel och fick be om ursäkt för mitt humör och kände mig lite lugnare när vi väl satt i bilen på väg dit. Eva heter min sjukgymnast och jag tror nog jag blev lite ”kär” i henne. Hon gav mig övningar, jag fick tens, och hon ”drog ut” mina ben. Jag kunde faktiskt gå därifrån lite bättre. Vilken underbar människa. Jag ska tillbaka på onsdag och få akupunktur. Helt sjukt att jag lixom kan längta tillbaka till någon jag träffat en gång. Jag är ju vanligtvis ganska avståndstagande till läkare/& liknande då jag inte tycker om beröring, men kände mig trygg med henne. Det är väldigt bra betyg. Har iaf fått övningar att göra & så regelbundna besök hos henne så hoppas jag att jag snart är helt 100 i kroppen.

Kl 11.00 fick jag äntligen tid till en läkare på vårdcentralen. ÄNTLIGEN! Efter att de en gång skickat mig till akuten, den andra ggn inte ville ta emot mig utan igen vill skicka mig till akuten. Idag gav jag mig inte. Jag krävde läkartid. Läkaren misstänker som alla andra läkare, diskbråck. Får genomgå ytterligare undersökning på vc, och det gör ju ont! De ska dra i benen osv. Mina reflexer i benen svarar inte alls. Så ska tillbaka på uppföljning om ca 2 veckor & är det ingen förbättring då, så ska jag på mr-undersökning. Fick iaf påfyllning av smärtstillande som jag kommer ta på morgonen så kanske det inte behöver ta 1,5 timme att komma upp ur sängen.

Det här är bland det sjukaste & mest smärtsamma jag varit med om. Jag vill bara att det ska vara över. Jag vill ha tillbaka mina rutiner. Jag vill återgå till min vattengympa.

Att ha adhd och få alla rutiner och vanor helt ändrade är nästan värst. Inte nog med att jag själv alltid är ett vandrande kaos, nu kan jag inte gå ordentligt, då är jag ett liggande kaos och det funkar inte. Jag blir lixom vänd ut & in utan att kunna styra någonting. Det är skit!!

Jaja, varför klaga, det hjälper egentligen inte ett skit det heller.

Ha de//

Divan

Så ont~

Standard

Jag ger upp. Jag inser nu att min envishet och dumhet gör att jag nu behöver ha mer ont än vad som är rimligt. Jag kan knappt gå nu igen. Jag lyckad hasa mig fram med sned rygg och tårar i ögona. Varje steg skär som knivar genom rygg och högra låret. Att sitta gör svin ont, toabesöken är svåra. Kan man inte sitta, ja tänk svälja hur ett toabesök då ser ut.

Jag önskar inte någon ischias. Inte någon. Det påverkar mitt psykiska mående, påverkar min familj, inte bara jag som blir drabbad av det här. Jag har smärtan, familjen måste genomlida mitt humör. Jag är inte van att titta på när andra gör saker. Jag är van att jag gör saker. Nu kan jag verkligen inte göra något.

Måste ringa läkaren imorgon o försöka få mera värkmedecin. Jag hatar ”flum”tabletter och undviker gärna att ta dom, men det här är nog enda ggn i mitt liv jag kan erkänna att utan dom kommer jag gå under. Jag kan knappt andas av smärtan nu, hur det känns då att aldrig ta något för att dämpa det onda, vågar jag inte tänka på. Då går jag sönder i själen.

Jag hatar mitt tillstånd. Jag hatar ischias. Jag hatar att ha ont. Jag hatar att inte kunna gå på vattengympan. Jag hatar mig just nu.

Over and out

Känns bra~

Standard

Heeeeej på Deeeeeeej!!!!!!

Alltså, dagarna bara rullar på, hösten är här och jag älskar den! Färgerna, dofterna och ljuset. Jag älskar även det faktum att jag får använda mössa, vantar och halsduk! Jag trivs så bra i dom ytterplaggen!

Jag har utökat mitt motionerande. Nu har jag vattengympa 2 ggr i veckan. 1 dag vanlig vattengympa och en dag med djupvattentabata. Det här är den absolut bästa träningsformen för Mig! Jag kör hårt på passen, har nu verkligen fattat hur jag ska använda vattnet för motstånd. Dessutom svettas jag utan att det stör mig. Annars avskyr jag att svettas.

Men i vatten är det helt ok att svettas!

Idag har vi handlat inför kräftskivan. Imorgon åker jag & 4 barn ut. Hoppas hinna med att gå i skogen oxå, vill verkligen plocka svamp.

Mindre roligt är det dock att Siggis är dunder hostig och landet är kallt invändigt. Alltså huset är rått. Känns inte bra att kasta ner Siggekotten i sängarna där ute. Men vad göra? Hoppas på att komma iväg i god tid så vi hinner värma upp huset lite till natten.

Sara stannar hemma med R. Hon har reumatologen på fredag morgon och ska bedömas inför ny sprutning. Det går fan aldrig över med den där jä%#*la reumatismen!

Hon får iaf kliva upp tidigt för hon får åka med och lämna Maud på Arlanda innan. Hon ska resa till Egypten med Veronica & familj.

Nästa helg är det halloween på Gröna Lund! Jippie! Ska bli sjukt kul att se om de kan få till det bra o kanske överträffa mina förväntningar 🤗

Godnatt & SovGott nu❣️

Adhd<For life~

Standard

Att vara på sin vakt jämt, försöka in i det sista att tänka innan jag talar (skriver) är väldigt, jag upprepar VÄLDIGT svårt för mig. Ibland hoppar grodor, med all ”rätt” med tanke på min diagnos.

Jag har en diagnos som gör att hjärnan går på högvarv, munnen älskar att uttrycka sig högt, även om saker andra håller tyst om. Sån är jag.

Men tro mig, jag kämpar med att passa in!

Jag försöker se till att det ska bli bra för alla! Och jag tror ingen kan säga att jag är självisk. För dom jag älskar ger jag allt. Jag går bokstavligen genom Eld & Vatten för er! Jag kräver inget i gengäld, däremot så skulle det uppskattas. Och i det långa loppet, om jag känner mig utnyttjad då är jag inte rädd för att säga det. Jag vill ha vad alla vill.. Lojalitet, skratt, humor, umgängen, förlåtelse, stabilitet.

Däremot är jag inte en kul ”fiende”. Med det menar jag att min diagnos förstärker alla känslor, hatar jag, då hatar jag ordentligt. Älskar jag älskar jag mest. Lika när det gäller gråt eller glädje. Jag blir 100% av den känslan. Aldrig halvdana känslor från mig, jag går alltid All In…

Jag är Johanna. Jag är en kämpe. Jag är ett 100% svin om jag behöver vara det. Jag är aldrig långt ifrån att förlåta heller. Jag bara är.. Försöker varje jävla dag att hotta något som jag kan känna ”det här gjorde jag bra” eller ”Det blev skit o pannkaka idag, men försöker bättre imorgon” osv. Förstår ni hur jag tänker? För i mitt huvud låter detta så himla bra, men tveksam till om andra förstår.

Att ha adhd, har jag nu som vuxen insett, är värsta mega power! Sån otrolig styrka när det gäller min syn på saker. Detta är dock med medicin. Utan medicin var det jobbigt. När jag ser tillbaka på mig som yngre, tänker jag hur mycket annorlunda saker kunnat blivit om min adhd upptäcks i tid. Men jag kan inte hänga upp mig på det. Jag måste fokusera på nu. På idag. Inte igår.. Inte 20 år sen.

Jag måste vara den Johanna jag vill vara. Den Johanna som mina barn kan se en förebild i. Den som står upp för sig själv & sina åsikter. Det är inte lätt. Det är faktiskt skitsvårt.

Jag tror att alla med diagnos måste hitta vad som lyfter just deras diagnos, vad som gör Dig unik i din diagnos, saker som är positiva & bäst. Inte hänga upp sig på det negativa. Det finns det så många andra som gör, så vi med npf problematik borde jobba mer med att hitta styrkan i våra svårigheter istället för pt andra hållet. Många nämner ofta nackdelar när de beskriver sin diagnos, sluta med det OMEDELBART, beskriv vad som gör dig unik, vilken styrka du har för att din hjärna tänker på ett visst sätt, hur du ser på en sten, som andra bara ser som en sten.

Sen är det såhär-

D U Ä R I N T E D I N DIAGNOS! punkt