Tag Archives: sju i familjen

Trött & tröttare~

Standard

”Gick på en promenad, och sen somnade Trött….

Nä, jag skoja, tänker inte skriva nån saga här.. Har varit inskolad från typ 11-16 idag. Det var LärarTorg när vi elever ha möjlighet att fråga mentorer grejer, få hjälp osv. Fick det glada beskedet att de 3 skriftliga uppgifter jag redan lämnat in, var just det enda som vi hade skriftligt som eget arbete. De moment som är kvar, de är grupparbeten, som vi blir introducerade för imorgon och tror även vi blir ”placerade” i grupper. Det gillar jag INTE! Tyvärr är det väldigt olika språkbarriär i min klass och språket kommer emellan. Jag kanske är lite udda, men jag förstår verkligen inte vad somliga menar.. Tycker till viss del att det är skrämmande att vissa ska jobba med sjuka, gamla, barn, men knappt kan föra en vanlig dialog på svenska. Tänk en gammal vårdtagare som kanske har svårt att höra, eller lite förvirrad, så kommer nån som knappt kan säga ”Hej, vad vill du att jag handlar åt dig idag?” Det är faktiskt skrämmande.. Men det är inte mitt problem att lösa! ……. (just nu). Däremot ligger det en stark dragning i mig att få förändra. Att göra framförallt äldreomsorgen bättre. Tydlig och trygg, med bra salugent arbetssätt. Jag ska göra mitt bästa! Mer kan jag inte göra!

Imorgon börjar som sagt moment två (uppgift 1 & 2 ) i Hälsopedagogiken. Tänk att jag redan är unna på vecka 2!! Alltså jag är så många steg närmare mitt diplom och att ta Examen som Undersköterska!! Hur coolt????!!!!!???

Idag jobbade jag med 20 studieuppgifter som finns i boken. Alltså plugga in de kapitel vi jobbar med nu. Kommer behövas när vi sen får prov 😱 Gick även på en föreläsning om Källkritik. Ganska logiskt tänk det här med källkritik, men har man språket emot sig så är denna föreläsning genast jätte svår… Suck!

Nej, nu ska jag nanna-kudden och bara koppla av. Imorgon en ny spännande & lärande dag i skolan! Tjoho 🤗

Bjuder på en ful bild på mig när jag sitter på morgon toan 😂

Annonser

”Plugghäst/glasögonorm/skolnörd~

Standard

Jag trivs så fantastiskt bra med mig själv just nu! Är då otroligt nöjd redan efter EN vecka i skolan och känner mig som att jag verkligen är på rätt plats!! Det är det här jag ska göra! Jag trivs med lärarna, trivs med skolan, trivs med vissa klasskamrater mer än andra, men känner mig ändå ”hemma”.

Har suttit som på nålar senaste dagarna för att få besked från CSN om mitt ansökan om studiemedel, och igår fick jag äntligen svar! Jag är beviljad studiebidrag & lån!! Så otroligt jäkla skönt att kunna andas ut och inse att vi kommer fixa det här. Visst att jag kommer att ha ett studielån att betala tillbaka men det måste bli så. Det kommer att vara så värt det när jag är klar med min utbildning!

Och eftersom jag tänker ligga steget före så mycket jag kan så ska jag försöka få in de uppgifter som vi lär oss om varje vecka den veckan vi har dom. Alltså inte halka efter. Så igår skickade jag in de 3 första momenten i uppgift 1 på Hälsopedagogiken. Nu sitter jag som på nålar och bara väntar på mitt omdöme! Tålamod att vänta är inte min starka sida. Tyvärr!

Jag tycker naturligtvis att jag borde fått min bedömning av min mentor redan kl 14.45 (skickade in 14.16) men riktigt så funkar det väl inte 🙈 Men jag vill ha svar nu för att veta om jag behöver komplettera så kan jag isåfall göra det under helgen, och inte nästa vecka då vi ska gå vidare i ämnet och börja med nya uppgifter..

Shit vad min blogg kommer vara tråkig framöver. Mycket kommer handla om skolan.

Jag ska till Nacka ortopedi på onsdag den 17 januari. Bedömning ang mitt diskbråck. Ska vara där 8.45 och skolan börjar kl 9.00. Det här stör mig järnet just nu, då jag bet med mig själv att jag behöver undervisningen i skolan för att förstå. För att anteckna. Ska fråga Anita om hon kan ta anteckningar åt mig då jag kommer att bli sen den dagen.

Max & Ebba är lediga idag. Vilket inte alls är kul för tillfället. Max har helt spårat ur. Han är överallt, klättrar på väggarna, svär och skriker och han har inte ens fyllt 5 ännu. Han är verkligen jätte jobbig. Ebba går runt och skriker konstant som en mistlur. Och jag skojar inte, det skär i öronen och i själen, gör så ont i hela kroppen när hon ger ifrån sig sina vrål.

R & jag har blivit så trötta & irriterade föräldrar att vi nu hotar med ”trollen i källaren”.. Det var Ebba som en gång sa när vi gick igenom källaren hem att det bor Troll där och att det är läskigt.. Nu utnyttjar vi det när Max & hon är totalt speedade och inte lyssnar. Vi säger att trollen blir arga när de inte får sova och att de då kan komma. Fy vad dåliga vi är…?!? Men det funkar! Vi får kanske 5 minuters lugn & tystnad. Och det behövs.

Nu ska jag kolla PLL på Netflix.

Ha det fint!

När allt börjar återgå till det normala~

Standard

Vi är friska! Så friska vi kan bli!

Så idag tog jag & R med gemensamma ”handikapps”-krafter tag i vårt vardagsrum. Jag trivdes inte med möbleringen jag gjorde för några månader sen. Som vi gjort nu blev bara sååååå mycket bättre. Vardagsrummet känns större och rymligare, luftigare och passa på något sätt vår familj bättre.

Inte världens bästa bilder men dom togs snabbt för att visa några via messenger!

Fråga inte vad som hände med textsnitt eller storlek. Jag lyckades komma åt något och nu stör det mig järnet..

Åkte och pantade 6 säckar ölburkar idag åt mammas kompis som ligger på sjukhus. Panten är till Sara & Noel. Dom får dom pengarna. Perfekt för Saras del som sparar pengar till Ullared och Noel sparar till en sparkcykel. Sara ska önska sig pengar i 15 års present, så hon kan shoppa loss lite. Det ska bli så mysigt! Bara hon och jag, på en buss i evigheter, och sova hotell tillsammans, umgås och prata! Verkligen prata! Det behövs faktiskt lite ”Mamma & Tuttan-tid”. Alldeles för länge sen som vi hade det. Och perfekt att kombinera med att shoppa tillsammans. Sen att hon blir 15 (!!!!) försöker jag verkligen förtränga! Straffmyndig!! Moppemyndig!! BYXmyndig!! 🙈🤯

Imorgon ska jag kasta lite mer saker som vi rensade ut här idag, försöka få upp en hylla till ovanför soffan, plocka lite, handla till på fredag. Ska göra tårta och köpa nåt litet vi kan äta eventuellt. Får se hur mycket ork jag har. Har väldiga problem att stå vid diskbänk/spis även kortare stunder så ska jag fixa något ätbart så ska det vara väldigt smidigt.

Ska även se till att maila hyresvärden och ansöka om att ta ner väggen mellan kök o v-rum. Öppna upp litegrann. Vi får knappt plats i köket som det är nu och den där jäkla väggen fyller inte någon funktion. Vill dessutom tapetsera om den andra köksväggen då de taper vi har nu (vita) inte är den optimala färgen i ett kök med 5 barn. Dom är så äckliga och jag har en skitsnygg tapet kvar från när jag tapetserade i Bredäng och den vill jag ha upp. Så i år kommer det hända mycket! Det här året ska bli helt amazing och det är vi värda! Så värda!

Vi tittade på Annabell 2 här ikväll, tror Noel halvt sket på sig när jag skulle resa mig. Det var väl lite för spännande i filmen & sprucket jag till för att resa mig bredvid honom. Han hoppade verkligen till, stackarn. Men den var så mycket bättre på Bio. Effekterna kom fram bättre. Fast helt klart sevärd! Om man gillar skräck!

Nu är det godnatt här. Se hur många sidor av ”Kapten Klänning” jag hinner med innan ögonen går i kors.

Puss och Godnatt!!

Länge sen~

Standard

Tänker ibland ”Hur mycket ska man gå igenom för att visa att man prövats klart”, att man som människa gått igenom alla prövningar man kan och orkar och snart faktiskt inte orkar mer…

Om det finns en Gud så sitter han där uppe och har jävligt roligt just nu. Han måste verkligen sitta vid ett roulettbord och bara ösa på just min familj olika prövningar. För det tar aldrig slut.

R är hemma nu, men jösses det är så långt ifrån över att jag aldrig kan slappna av. Dessutom blir det nu extra jobb för mig då jag står själv med ALLT ansvar. Han kan ju inte göra något. Först hade vi flunsan medans R låg på sjukhus. Sen fick Ebba öroninflammation. När han kom hem så fick barnen på måndagen gå till dagis, jag behövde ett andrum, fick veta att det gick magsjuka och valde att låta Ebba & Max gå sista dagen igår för att minimera risken för magsjuka här hemma. Självklart tänkte jag inte på att Ebba just avslutat en penicillin kur och har immunförsvaret på NOLL och inatt började hon kräkas! Välkommen (Inte) magsjuka! Jag fick svar på min röntgen igår. Gissa, fler dåliga besked, jag har diskbråck mellan kotorna L3 & L4 samt en förträngning av något slag som de var lite oroliga över så nu är en remiss skickad till Nacka Ortopedi för bedömning om operation. Jag har dessutom fått mer ont och känner mig allmänt ledsen & orolig. Så står julen inför dörren. Jag orkar inte. Helt ärligt, jag o r k a r inte. Jag är EN människa som ska ta hand om 6 personer, göra 2 vuxnas arbete i hemmet, se till att alla tider funkar, matlagning, hunden ska rastas, dessutom ska julklappar inhandlas. Och jag börjar få blackouter, jag har verkligen ingen aning om vad jag köpt till någon. Det ligger paket inslagna med namn på, men jag vet inte vad de innehåller. Det är hemskt.

Jag har fått ett roligt besked. Jag har kommit in på min utbildning till Undersköterska. Börjar den 9/1-18. Jag log igår, idag kan jag inte le. Det tar stopp. Ler jag så börjar jag gråta tror jag.

Rädsla, ångest, oro, adhd, ptsd, diskbråck, konstant värk. Vad ska jag göra? Vem är jag?

Nä….

God JÄVLA Jul Bitches!

Tacksam, lycklig, lättad~

Standard

Jag hoppas verkligen alla känslorna ⬆️ får stanna kvar länge! Idag, ÄNTLIGEN, dränerades vätskan som kommit av bukspottskörtelinflammationen. Men fan vilken resa dit det varit. Robert har haft så ont. Bara mått sämre & sämre. Ingen smärtlindring alls. För att sjukvårdens ”automatiska doseringsmaskiner” INTE fungerat!

Och ingen levande människa kollar såklart om allt funkar, utan istället TROR dom att allt funkar fast man vid första anblicken när man tittar på Robert nästan kan Se Hans Smärta! Behöver inte vara läkare för det. Så i minst 2 dygn har han varit utan smärtlindring. Knappt kunnat andas, inte röra sig, inte äta.

Det finns så mycket mer jag skulle kunnat skriva om alla händelser sen i lördags, men mitt huvud är överbelastat just nu. Så många känslor har krigat i min kropp. Hjärnan har läst av minsta sak & analyserat. Maktlösheten har varit överväldigande. Och det är hur Jag känt.

Robert grät idag. Tårarna bara rann, han fick inte fram orden. Han behövde så mycket närhet, veta att allt ska bli bra. En hand att hålla, en klapp på kinden, sällskap. Jag har kunnat vara där nästan hela dagen idag. Och det är jag så glad för.

Vid 15 ca så blev han äntligen dränerad. Efter att stått först på en Prioriteringslista i ca 2 dagar! 2 dagar!! Prioriterad?!? Ordet prioriterad har tappat sin innebörd om du befinner dig på sjukhus. Det betyder ”Du får ligga i smärtor tills du verkligen ger upp”… Jag åkte upp igen till sjukhuset vid 18 tiden. Och den man jag såg i sjukhussängen var en ny människa! Det var som ett mirakel slagit in. Han kunde ta djupa andetag, han pratade, han log. Och all denna förbättring pga vätskan i buken sugits ut. På knappt 2,5 timme blev han som en ”ny” människa. Varför behövde han helt i onödan lida så extremt mycket???

Jag blev så glad. Varm i hjärtat. Kände ett lugn.. Såg Roberts lättnad. Såg honom känna hopp.

Nu hoppas jag att det går fort för honom att läka helt. Att det blir bättre och bättre varje dag.

Just nu är jag så extremt trött. Mycket tror jag det beror på att oron, ångesten & skräcken släppt. Jag har gått som en stålfjäder i 6 dagar. Inatt ska jag sova. Och det ska bli så jäkla skönt.

Fick det här messet från honom när jag kommit hem nu på kvällen

Det värmde så mycket att jag kände tårarna bränna.

Jag inser verkligen hur skört ett liv är. Hur något kan förändras på bara nån sekund. Att haka upp sig på små/stora saker ÄR inte värt det i slutänden. Tänk efter nog hur mycket negativitet Du vill ha i ditt liv. Ta till vara på varje sekund, älska så mycket du kan, visa dina känslor, våga vara älskad, våga älska. Tillåt dig känna, men slösa inte känslor på skit.

Jag inser att jag aldrig vill leva mitt liv utan Robert. Han är så viktig för mig. Jag älskar honom så ofantligt mycket!

Sänder kärlek till svägerskan som ringt, kämpat för Robert, åkt från Gnesta till Stockholm för sin brors skull. Svärmor som måste lidit så när hennes son ligger så sjuk på sjukhus. Mamma som hjälpt mig enormt mycket…

Tack för att Du läste ♥️

Ett steg fram, två steg bak~

Standard

Så känns det som att det går i R sjukdomsförlopp. Ena dagen bra, andra dagen motgång, nästa gång stabilt efter oväntade händelser, och nu dåliga (oroande) besked igen.

Bara idag har 2 oväntade saker hänt. Och inte åt det positiva håller utan såklart negativa hållet. Jag saknar min man så sjukt mycket. Jag längtar efter hans doft i vårt hem, hans skratt, hans närvaro. Det är så tomt. Han behövs hos oss. Vi behöver honom så mycket.

Jag vill verkligen inte klaga eller gnälla om mig, men det här är min blogg, och självklart kommer jag ”beklaga” mig… Mitt inre är i kaos. Hela jag sitter ibland som åskådare och tror jag ser ett dåligt drama. Sen kastas jag in i verkligheten med raketfart och inser

fan, det här är mitt liv

(Borde förstått det på skådespelarna egentligen 🤯)

Barnen mår skit. Dom små förstår inte fullt ut, men de ser. Ser på mina ögon, mitt kroppsspråk, när jag svävar iväg helt, när jag får utbrott på en bananfluga. Dom ser & känner att något är fel. Frågar efter pappa såklart, men förstår inte varför han inte kommer hem.

Dom äldre är mer medvetna såklart. Nästan för medvetna. Jag försöker vara så öppen som möjligt utan att skapa mera oro. Men det är svårt. Jag har själv 1000 tankar att försöka hantera, och inte ens det klarar jag.

Jag lägger locket på. Jag stänger av. För det är det enda jag kan göra. Annars går jag under.

Jag har hjälp av mamma här hemma. På gott & ont. Kan säga såhär, man flyttar ”hemifrån” av en anledning. Det är inte underbart att bo ihop med sin mamma när man själv är vuxen och har barn. MEN hon hjälper mig på sitt sätt. Idag tex har hon gått till återvinningen med massa gamla glasflaskor o liknande, städat & skurat ur vår kyl, städat diskbänken, plockat och fixat inne på toaletten. Och framförallt är jag inte ensam. Jag kan inte grubbla mig djupt ner i tanketräsket, hon håller mig ändå flytande. Och i henne har Jag har någon som faktiskt leker med barnen, ritar & spelar spel. Hon tar Ziri på promenad. Hon finns hela tiden på sitt sätt. Och jag är tacksam! Men vet att jag visar det asdåligt. Jag har fortfarande så jäkla ont i benen. Och utan hemma hade jag gått under. Det inser tom envisa egotrippade jag.

Livet är tufft. Och väldigt skört. Vad som helst kan hända närsomhelst. Man vet aldrig när?

Vågar man då chansa på att bara låta livet rulla på, eller borde man ta till vara på varje sekund?

Jag ska varje dag hitta något vackert i situationer. Det ska bli en liten läxa till mig själv.. Att inte vara helt blind och bara låta livet passera.

Det var allt jag orkar idag.

Puss

Inget går enligt planen~

Standard

Hur mycket otur kan egentligen få drabba EN familj? Hur mycket prövningar ska man behöva utstå? Om det finns en Gud så sitter han/hon däruppe och asgarvar åt min familj just nu! Måste var hysteriskt roligt att se en sjukskriven mamma med konstant smärta ta hand om 3 småbarn ensam som dessutom är sjuka med feber, hosta och väldigt sänkt allmäntillstånd. Dessutom ska den lilla hunden ut och mamman som har svårt att gå, ska då rasta vovven såklart, men med 3 småbarn? Hur går man tillväga?

Och pappan i familjen åker in akut till sjukhus i lördags kväll pga smärtor i mellangärdet. Det visar sig att han har fått hål i magsäcken och måste opereras. Jag tror det kallas ”perforerat magsår” men är inte säker. Nu ligger han på sjukhus och oroar sig för mig, jag är hemma och oroar mig för honom. Hur kan det vara rättvist någonstans????

Han är nu opererad, ligger med slang genom näsan ner i magsäcken, och efter operation har han även dränage från magen.

Jag lider med min man. Den smärtan han hade här hemma var hemsk. Jag är så glad att jag stod på mig och tvingade honom att åka till akuten. För envis som han är skulle han såklart inte åka upp. Tur att han gjorde det, vem vet hur mycket värre det kunnat bli om han inte fått så snabb hjälp som han fick.

Men alla problem kvarstår. Nu kommer han bli sjukskriven med restriktioner (såklart) och det är ju en självklarhet. Men jag ser problemen som nu kommer. Nu är vi 2 vuxna med olika former av handikapp, och 5 barn som kräver sitt & en liten oskyldig hund som blir missunnad.

Tro mig, jag kommer göra allt för att R ska kunna få vila och läka, jag kommer lägga bort min smärta och köra på. Men med risk för att jag kommer få mera värk och så, men det får jag ta.

Min mamma ska ta vab för barnen för att hjälpa mig, istället är hon nu hemma och agerar psykolog till min missbrukande storebror!

PRIORITERINGAR!!! Betyder inte mycket för somliga!

Varför ska allt hända oss OCH alltid på en och samma gång?

Önskar alla en fin dag!